Fotogenlampor
Jag måste ha varit i 20-årsåldern då jag stegade in i den gamla bosättningsaffären på Södra Drottninggatan i Uddevalla. (Eller var det en järnhandel?) Hursom. Jag hade spanat in en fotogenlampa där, som jag bara skulle ha, och när jag sparat ihop tillräckligt mycket pengar så köpte jag den.
Den var ny och från Karlskrona Lampfabrik och jag bara SKULLE ha den. Wämölampan, formgiven 1889. (Den finns fortfarande att köpa.)
Det hände något med mig efter att jag köpt den där lampan. Jag blev som tokig i fotogenlampor. I mitt föräldrahem fanns en hel hoper, en del av dem ombyggda till el.
Jag tog itu med dem. Renoverade, köpte reservdelar. Gjorde tillbaka till fotogen. Gjorde iordning. Fick dem i lysbart skick.
Gick i järnhandlar. På Mässingsmäster. Lärde mig allt om linjer och kosmosbrännare. Putsade, köpte nya kupor. Var lycklig.
En eller annan gång kom jag över antika lampor, som jag köpte och renoverade.
Men för ett antal år sedan köpte jag lysfotogen som var dålig. Den stank. Den brann illa. Mina älskade lampor gick i stå.
Till igår.
Mina fotogenlampor! nästan skrek jag. De måste lysa! Hussen fick köpa Festivalolja och jag fick ta itu med resterna av den dåliga fotogenen som fått mina lampor att gro igen. Byta vekar. Rensa. Putsa upp.
Men det här sorgbarnet. Som jag köpte i en skeppshandel på Skeppsholmen i födelsedagspresent åt Hussen. Den läcker. Från dag ett. Att jag inte gick tillbaka med den. Den var inte billig. Kanske man kan lämna in den någonstans och få den tätad.
Och den här, som tappat sin reflektor. En vän gjorde mig en ny.
Vi har februari. Dagarna har blivit längre. Men än behövs ljus i vårt hus om kvällarna.
Och vad är mer vilsamt än det milda skenet från en fotogenlampa?
Lysande skönheter!
SvaraRaderaI sanning!
RaderaBarmdomsminnen. Från Stugan i Värmland. Nu blev jag nostalgisk.
SvaraRaderaOch var finns den lampan nu?
RaderaUnderbara ting! Vi hade en i sommarstugan när jag var barn vill jag minnas. Vart tog den vägen?
SvaraRaderaEtt tag var det ju så att allt gammalt skulle bort till förmån för det nya. Mycket fint försvann på det viset.
RaderaEn sådan fin beskrivning av hur ett intresse tar fart och blir en passion. Och hur det kan gå i perioder.
SvaraRaderaVi har några gamla lampor sparade. De användes ibland när jag var liten, jag minns att mamma flätade vekar. Men lukten var inget vidare. Finns det alltså bättre luktande alternativ nuförtiden? I så fall kunde man ju överväga att ta fram dem och ge dem nytt liv!
Mu
Åh! Då tycker jag du ska plocka fram dem och göra iordning. Petroleumlampor, visst kallar ni dem så? Och ja, det finns helt lukt- och sotfria oljor nu för tiden.
RaderaNågonstans i Lillhuset antagligen. Och Blinka 19, visst kallades den så, den lilla blå fotogenlampan (har i någon bok läst om Blinka 19, men vilken har jag glömt).
SvaraRaderaBara den inte blev kvar i stugan efter försäljningen. Jag kan inte minnas den i Lillhuset. Man får 334 träffar om man googlar på Blinka 19. Bland annat en båt och en polis.
RaderaVilket trevligt intresse, vilken underbar passion!
SvaraRaderaJag kommer till och med ihåg hur jag noggrant kollade vad de skulle kunna eldas med, så man inte skulle behöva använda petroleumprodukter.
RaderaKan inte annat än beundra dina skötebarn, vackra är de. Och visst är det lite mer själ i det ljuset? I mitt kök hänger en liten på väggen, en sådan där med en reflektor som en snäcka. Den kommer från mormorsmors kök där den var enda ljuskällan. Kan tänka mig att det var rätt skumt i vrårna...
SvaraRaderaI sanning själfullt ljus. De där vägglamporna med snäcka är SÅ fina.
Radera