Bellevue – den vackra utsikten

En av mina absoluta favoritplatser i Stockholms omgivningar är Brunnsviken, den lilla sjön norr om staden. Jag har ju redan tidigare åtskilliga gånger traskat utefter sjöns stränder och den här gången hade turen kommit till den absolut sydligaste delen, Bellvueparken.

Trots att jag bott i Stockholm med omnejd sedan 1979, har jag faktiskt inte varit här förrän nu. Märkligt.

Den centrala delen av parken består av en rejäl bergknalle och från den har man den mest svindlande utsikt – Bellevue – som tänkas kan. Åt norr med Solna och Bergshamra vattentorn.

Åt sydväst med Wenner-Gren center. Och härifrån syns faktiskt ganska tydligt att byggnaden är avsmalnande uppåt. Detta gjordes med flit för att huset skulle se högre ut. Wenner-Gren center uppfördes 1959-1961 och var det första höghus i Sverige som byggdes med stålstomme.

I söder kan man skymta Vanadislunden med sin hemlighetsfulla vattenborg.

Och åt väster Blåkulla i Solna och Hagalunds vattentorn i mäktig granit.

Månne den höga höjden även bidragit till att Stockholms brevduveklubb finns (eller har funnits – jag såg inte ett enda duvslag) här. Kanske det enda som finns kvar av den spännande verksamheten är dess vackra skylt? Trist i så fall.

Här finns också Paschens malmgård som byggdes 1757 av hovmålaren Johan Pasch. 

Bellevueparken är en vacker anläggning i engelsk stil som skapades på 1700-talet av arkitekten Fredrik Magnus Piper, samme man som planerade Hagaparken. Här finns de för engelska parker så typiska slingrande stigarna, lövträden, alléerna och de gröna gläntorna.

Det var trots allt förvånansvärt få stockholmare som hittat hit denna ljuvliga förhöstsöndag. Några cyklister på väg från punkt A till punkt B. Några hundpromenerare. Någon barnvagn. Inte det myller av strövande människor som parken definitivt är värd.

Även detta måste väl anses vara någon sorts utslag av kultur. Någon sorts. Eller som vi fick lära oss på grundkursen i etnologi: Allting som människor gör är kultur. Eller?

Utanför Segelsällskapet Brunnsviken provade en man på att kryssa i den lynniga vinden. Det gick sådär. Fallvindarna var nyckfulla bakom bergknallarna.

Men jag tror inte han brydde sig så mycket om den måttliga hastigheten. Jag tror han njöt i fulla drag av sol, vind och vatten.

Själva skulle vi mastat av båten den här dagen, men avstod. Vinden var för lynnig för 19 meter pipa.

Men vad är det där för spännande som skymtar mellan träden?