Trädgårdsmästaren som poet

Så kom den då till slut, både på bokhandelsdiskarna och i min egen brevlåda; Stockholms Gröna Rum av Slottsträdgårdsmästaren Hasse Wester. Och det första som slår mig när jag ser den är –Ytterligare en av dessa blanka, vackra soffbordsböcker som jag har sådana mängder av.

Men så öppnar jag den och börjar läsa. Lite här och lite där och tänker…  Men det här är ju faktiskt något annat. Det är poesi – både i text och bild; En personlig och mycket poetisk skildring av vattenhålen och andrummen i en stor, jäsande, skramlig och stressande stad. En ensam morgonvandrares guidebok till sina både hemliga och mer offentliga rum.

För det är så han gör, Hasse Wester. Han stiger upp arla, packar sin ränsel och glider på den första morgonsolens strålar in i stadens gröna rum för att inspektera, för att lugna sin oroliga själ, för att se att allt står rätt till, för att smeka en nävas fuktskrynkliga blad och för att berätta vidare för oss om vad han ser.

För en berättare är han, den gode Slottsträdgårdsmäster. Sedan många år driver han sin välbesökta blogg Slottsträdgårdsmästaren på Engsholm och den numer nedlagda, införlivade Trädgårdsspanaren, där han grundlagt sin inspektorsvana.

I Stockholms Gröna Rum, utgiven av Norstedts förlag, beskriver han ingående 13 av innerstadens gröna lungor och fem utsocknes, som han liksom inte kunnat låta bli att ta med. Slottsparker och trädgårdar på lagom utflyktsavstånd för en humlesurrande, grön eftermiddag.

I en blandning av ren poesi, kunniga beskrivningar och listor med latinska namn blir varje park och trädgård redovisad, alltihop flankerat av fina bilder och personliga upplevelser. Vissa av bilderna så vackra att man måste dra efter andan.

Och det är det som gör den här boken så annorlunda. Det personliga betraktandet; trollhasseln i Bergianska, duvorna i Berzelii park, slöjmolnet i Kungsträdgården och gryningens vattensymfoni på Norra bantorget. Som ett faktaspäckat och kunnigt kåseri.

Och som om bokens sidor inte velat räcka till, kommer på slutet ytterligare några oaser, gröna landningsplatser och krypin. Trädgårdar och täppor jag gärna skulle velat vetat mera om. Men nu får vi tipsen och får nöja oss med det. Gott nog.

Jag citerar avslutningsvis ur ingressen för kapitlet om Tessinparken. Ett citat som jag tycker på ett behändigt sätt sammanfattar hela Hasse Westers tankegångar om sina trädgårdsbesök: “…De stunder då jag väntar in solen och får uppleva ljusa tidiga morgnar sparar jag med mig in i höst, vinter och mörker, då solen går upp någon gång på förmiddagen…”

Ska jag säga något mindre positivt om boken, är det väl i så fall att den hemfallit åt soffbordsformat, och inte fått den behändiga storlek som gör sig i ryggsäcken, bilens handskfack eller i picknickkorgen. Men det är knappast den poetiske trädgårdsmästarens fel…