Hjorthagens kyrka
Högst upp på Jägarberget på Norra Djurgården i Stockholm tronar en rätt speciell kyrka som jag länge velat se.
Hjorthagens kyrka byggdes mellan 1907 och 1909 och ligger på den plats som förr var den kungliga djur- och jaktparkens hjorthägn.
Arkitekt var Carl Bergsten, som 1902 vann Hedvig Eleonora kyrkoråds arkitekttävling om en kyrka i Hjorthagen.
Bergsten hade besökt Wien och var starkt inspirerad av Wiener Werkstätte, men till skillnad från dem byggde han helst i det röda teglet med endast sparsmakade inslag av spritputs.
Hjorthagens kyrka kom att bli tämligen unik i sitt slag med sin strama arkitektur.
Kyrkans konformade torn pekar i skyn mer eller mindre sida vid sida med den höga skorstenen på Värtaverket.
Långhusets väggar avlastas med så kallade kontreforer, av franskans contreforts, strävpelare.
Grunden består av granit och marksten från platsen.
Tornväggarna vid sidorna av klockportarna var från början vitputsade, men kopparkläddes 1912. Fyr?
Dörr vid tornets bas. Kan man tänka sig att den leder till en trappa upp till klockorna?
De första invånarna i Hjorthagen var familjer som arbetade i Värtahamnen, gasverket eller vid elverket.
1906 delades Hedvig Eleonoras församling i tre delar och då tillkom Engelbrekts och Oscars församlingar. Innan Engelbrekts kyrka stod klar 1914, fungerade Hjorthagen som kyrka för hela den nya församlingen.
Precis som vanligt var kyrkan stängd när jag ville gå in och se interiören. Inte kunde jag se något anslag som berättade om några öppettider heller. Vad jag kunnat läsa mig till går interiören i vitt och blått med dekorationsmålningar utförda av Filip Månsson efter Bergstens anvisningar. Samme Månsson som gjorde målningarna i Engelbrektskyrkans brudgång och i taket i Stadshusets rådssal.
Allra, allra längst till vänster på bilden ovan kan man ana Lidingöbron och således få ett hum om hur kyrkan ligger. Nedanför brusar Värtahamnen och trafiken på som om den inget visste om pärlan på berget.
Himlen var gråtande grå vid mitt besök, men det fanns ändå ett hopp om vår i luften. En eller annan fågel kvillrade i träden och längs söderväggen stack snödroppar och scilla upp sina förhoppningsfulla små snyten.
Adressen är Dianavägen 10, Diana – jaktens gudinna. På Jaktberget. Hjortarna på grindarna är formgivna av Gustaf Lindegren.
Jag tycker den här byggnaden är både skrämmande och vacker.... mycket vacker... men obehaglig. Jag vet inte varför den skrämmer mig. Den är så genomtänkt i varje detalj. Teglet är underbart vackert, särskilt när det murats i mönster.
SvaraRaderaWiener Werkstätte kopplar jag mest till textila mönster grafisk design och möbeldesign. Textiltrycken älskar jag. Jag har en bok som jag aldrig kan se mig mätt i. http://viennatextiles.blogspot.se/2010/04/textiles-of-weiner-werkstatte-by-angela.html
När jag googlar hittar jag bara två byggnader. Har du några webtips?
Karin: Intressant! Vad är det med huset som gör att du tycker det känns obehagligt? Wiener Werkstätte var väl mest konsthantverk, men en del byggnader fanns ändå. Det gick ett program på Kunskapskanalen för en tid sen om Wiener Werkstätte. Vet inte om du såg, jag hittar det inte på Play längre.
RaderaJag får samma känsla när jag är på Millesgården, som ju också är vacker och i lite samma stil. Det är något med storleken, någon slags stel kyla. Det är ju egentligen ologiskt, för byggnaderna är ju mycket mer levande än betonghus som byggs idag.
RaderaJag kanske måste gå till någon terapeut som hjälper mig hitta något nu glömt trauma... :)
Karin: WienerWerkstättearkitekturfobiterapeut! Snacka om nischning! Kanske kom någon ful gubbe utfarande ur ett sådant hus när du var barn. Eller så såg du någon hemske film men ett hemsökt WienerWerkstättehus. Meddela mig när du grävt lite mer i problematiken! :)
RaderaDet ska jag göra om jag kommer något på spåret.
SvaraRadera