HC Ericson är död
Foto: Pelle Wahlgren.
-Tänk ut ett ord som ligger er nära om hjärtat och rita sedan en logotyp till ert ord, sa han den där gången. Och det gjorde vi. Det tänktes och ritades en bra stund, och sen fick vi stiga fram en och en och presentera oss själva, vårt ord och vår logga. -Jag är inte så bra på namn, sa han sen, men en ordbild, den glömmer jag aldrig!
Några dagar senare när jag kom traskande gatan fram, hörde jag en bil bakom mig. Någon la sig på tuten, vevade ner rutan och skrek MISTLUR så det ekade mellan husen.
Det var Hans Christer Ericson. HC.
Mistlur var mitt ord.
HC var min lärare och jag glömmer honom aldrig. Och nu är han död.
Det gör ont!
Han gav så mycket av sig själv. Tänkte så mycket. Visade så mycket. Både av sig själv, sina bilder och andras bilder. Alltsomoftast ledsagat av tänkvärda ord eller någon underfundig historia.
En av våra uppgifter bestod i att göra en bok. Det enda kriteriet för bok i det här fallet, var att den skulle kunna mångfaldigas och distribueras på ett eller annat sätt. Slutresultaten skulle ställas ut på Värnamo konsthall. Det blev många olika varianter på begreppet bok i vår grupp.
Min bok fick värkas fram. Jag skrev och jag skrev och jag skrev. Skrev om. Våndades. Vägde på guldvåg. Kastade och skrev igen.
HC skev ett långt brev till mig om att jag skulle våga.
Våga använda orden. Visa mig. Våga visa.
Det blev en bok till slut och jag har den kvar än idag. Det kan jag tacka HC för.
HC var suverän på att få mig att tänka bakom... tänka framför... tänka om... ifall att. Se saker och ting från den andra sidan. Och - ja faktiskt - se det stora i det lilla och det lilla i det stora.
Han lärde mig också se mellanrummen. Mellanrummen mellan det som är och det som inte är. Det som syns och det som inte syns. Mellan ljus och skugga. Och mellan bokstäverna. HC har till stor del format mitt sätt att se överhuvudtaget. Han hade den egenheten.
-Du ska pröva, sa han. Pröva, pröva, pröva! Och var inte rädd för att misslyckas. Det är bara att pröva igen.
Han bodde i en stor gammal skola i Örnahusen då. Vi var där och hälsade på. Det var juni. Det var vackert. Och vi gick längs stranden med våra färgpytsar. Jag blandade sand i min färg. Det blev vackert när jag målade.
Och nu är han borta.
Det gör ont.
Vilken fängslande människa, och jag förstår av din fina beskrivning att han betytt mycket för dig! Och jag förstår att det gör ont...
SvaraRaderaBillan: Det finns en del sådana där människor som sätter spår som man alltid minns med värme. Typiskt att de ska dö i förtid...
RaderaOch du hittade boken?
SvaraRaderaNinna: Nja, nu var det väl kanske inte jag som hittade boken... ;)
RaderaMen det var den som hittades?
SvaraRaderaNinna: Ja, det var den!
RaderaSådana där fantastiska människor finns det för få av. Eller... egentligen finns de, men tyvärr har man inte förmånen att få träffa och lära känna dem. Lyckligtvis händer det då och då att de kommer in i ens liv och ger det guldkant och fina minnen.
SvaraRaderaAnnica: Jo, de finns nog. Men de flesta kanske verkar i det lilla. Det kan ju inte vara alla förunnat att vara lärare.
RaderaJag förstår att han var en fantastisk lärare. Min dotter hade honom för några år sedan på Mittuniversitetet. Vi var där på hennes examen. Vilken entusiasm han hade! Vilken människa! Det är för sorgligt att han skulle försvinna så hastigt och förtidigt.
RaderaDet var en nekrolog i DN idag. Det har varit en tidigare också.
Hej!
SvaraRaderaJa det gor ont att veta att HC ar dod. Mer an ett ar ser jag pa datumen. Han var pa HDK Goteborg medans jag gick dar. Forsta gangen jag horde honom tala var en forelasning nar han borjade pa skolan. Han beskrev in i minsta detalj en operation han hade varit med om. Manga undrade kanske vad detta hade med grafisk form att gora. Det slog mig i brostet att han pratade om process. Att aldrig ge upp i sokandet efter ett uttryck som narmar sig en sanning.
Tack HC.
Tack Miras Mirakel for att du 'sag' HC.
Hej hej, Jocke
Du har så rätt! Även vi fick höra om den där operationen. Den upplevelsen var nog central i hans värld och hade påverkat hans sätt att tänka. Och fortfarande efter ett år gör det ont att se hans porträtt och läsa hans brev och veta att han inte finns mer.
Radera