Teburkens hemlighet

_DSC0562b

Jag har mycket länge haft i min ägo en liten röd teburk av gammalt snitt. För mig har dess innehåll visserligen aldrig varit någon hemlighet, jag har alltid vetat att den innehåller morfars gamla oljefärger. Men det som varit smått förborgat för mig, är vad de små tenntuberna verkligen innehåller. 

_DSC0563b

När jag öppnar den gamla burken stiger genast en doft av linolja upp. Oljan och färgämnena har skiktats och olja har krupit ut ur tuberna genom skarvar, vikningar och lock. Inte desto mindre är tuberna fortfarande mjuka. Kanske färgen rent av fortfarande är användbar.

_DSC0569b

_DSC0564b

När jag, med boken “Grundämnenas sällsamma liv” av Hugh Aldersey-Williams i färskt minne, börjar titta på färgernas namn och framförallt deras innehåll, inser jag att här har vi att göra med inget annat än våra grundämnens allra färgstarkaste sidor. Boken innehåller ett helt kapitel om gamla konstnärsfärger och vilka grundämnen de bygger på; kobolt, koppar, krom, zink, mangan, järn m.fl. 

_DSC0565b

Bara namnen på färgerna är fantasieggande så det räcker; Koboltblå, Monastralblått, Zinkvitt, Bränd och obränd umbra, Caput mortuum, Krapplack...

_DSC0566b

Och så kadmium. Kadmiumgult och kadmiumrött. Dessa starka gulröda färger som orsakat så mycket rabalder i och med sin giftighet. Kadmium i sig är en blågrå, svagt glänsande metall som upptäcktes av kemiprofessorn Friedrich Stromeyer i början av 1800-talet. Ganska snart märkte han att kadmiumsulfid i olika föreningar gav de allra vackraste färgnyanser, från vårgrönt via gult och orange till djupaste rött och brunt. Han förstod snart att konstnärer skulle vara intresserade.

Att ämnet inte var så nyttigt upptäckte man först långt senare.

_DSC0567b

Det är djupt fascinerande att plocka blad de här gamla tuberna, känna linoljedoften och fundera över alla de kemister som en gång upptäckt de ämnen som i olika blandning gav så vackra färger. Och alla de konstnärer som plötsligt fick tillgång till en palett helt annorlunda än den de fram till dess varit hänvisade till. Det måste ha varit en färgrevolution utan dess like som gav genklang i hela konstnärsvärlden. Klara, mättade, lysande färger som dessutom höll sig utan att blekna eller mattas.

_DSC0568b

_DSC0570b

Kapitlet om färgämnena i “Grundämnenas sällsamma liv” är spännande läsning och jag får en helt annan syn på de små tubernas innehåll och kemisternas och konstnärernas inledande aningslöshet.

Många var de giftiga ämnen som användes helt utan restriktioner när de först upptäckts. Vissa kunde till och med användas som medicin.

När det gäller kemikalierna i konstnärsfärger är det, som tur är, ändå så att giftigheten frigörs först när ämnet förstörs. Och jag hoppas att det inte är alltför många konstnärer som har för avsikt att förstöra sina tavlor.

_DSC0573b

Jag lägger tillbaka morfars färgtuber i deras gamla teburk, stänger eftertänksamt locket och går och plockar fram en av morfars tavlor.

_DSC1126a

Porträttet av hans älskade Astri.

Kanske målad med de färger som jag nu förvarar i en gammal linoljedoftande teburk.

_DSC1127a

Kommentarer

  1. Verkligen ett fint porträtt! Att snusa på linoljefärgstuberna ger kanske samma känsla som då jag öppnar korken på flaskan med dalbränd tjära och minns...

    SvaraRadera
  2. Viola: Ja, det är jag övertygad om. Ingenting kan ju så som en doft föra en år och mil iväg. Dalbränd tjära. Poesi!

    SvaraRadera
  3. Tuberna i sig är ju fantastiskt fina!

    SvaraRadera
  4. Gila: Visst är dom! Jag skulle kunnat gjort ett helt inlägg bara om själva tuberna...

    SvaraRadera
  5. Sniff, sniff! Det doftar lite speciellt om linoljefärger. Min pappa målade också och hans tenntuber (likadana som dessa) med spännande färgnamn ligger fortfarande kvar i sin lilla trälåda tillsammans med några penslar. Då och då öppnar jag lådan och drar in doften.

    Vilket vackert och känsligt porträtt av din mormor! DIn morfar var verkligen en skicklig konstnär. Ögonen, hyn, munnen, håret... så fint målat och stoffmåleriet likaså. Fantastiskt.

    Linoljefärg och dalbränd tjära, gamla dofter, så härliga att njuta av och minnas till. Vårt luktorgan är skickligt på att väcka minnen.

    SvaraRadera
  6. Annica: De svindlande minnenas organ, näsan. Samtidigt som den rynkas i avsmak inför sådant vi helst ska låta bli. Förr, då vi kröp omkring på jorden som jägare och samlare, var ju ett gott luktsinne lika med överlevnad för oss. Man äter inte skämd mat. Skämd mat luktar illa.

    Varför då dalbränd tjära och linolja - som vi helst inte bör smaka på alls - luktar så gott, det är ju något att fundera över...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg