Svenska Turistföreningens Årsskrift - 1904

Så har jag då kommit till 1904 års upplaga av Svenska Turistföreningens Årsskrift. Än blommar nationalromantiken och Centraltryckeriet i Stockholm har fortfarande en stilig annons på omslagets insida. De vid den här tiden allestädes närvarande tallarna pryder omslaget. Månne just tallar äger just den resning som idealet krävde. Furor! Ja, reslig som en fura heter det ju!




Bilden ovan är från kapitlet "Gamla gårdar och stugor på Gotlands landsbygd" af K.A. Berlin, som inleds med orden:

"Vår härliga, sommarfagra och minnesrika ö Gotland, Östersjöns öga, är ett paradis för alla dem som besöka henne, vare sig den nu komma för att studera hennes konst- och kulturhistoria, hennes naturförhållanden eller endast vilja njuta och drömma sig tillbaka till flydda storhetstider, då Visbys murar och torn restes och Visby, medelpunkten för ett af Hansans viktigaste verksamhetsområden, stod på höjden av glans och ära."

...Drömma, flydda storhetstider, höjden av glans och ära... Jo så lät det. De nationalromantiska hjärtana skälvde av patos. Tallar! Förlåt. Furor.

Inte desto mindre är det spännande läsning. Ett stycke kulturhistoria i bild och ord.



Så här skriver Claës Bratt i Resor och vandringar i Värmland:

"Dagen därpå eskorterades jag till Frykstads ångbåtsbrygga, hvarest jag klockan 10.45 fm skulle gå ombord å ångbåten Anders Fryxell. Fryken, denna sjumila sjö, begynner numera att blifva närmare känd äfven av andra än värmlänningar. Och den förtjänar i sanninga att blifva det, den lika väl som de flesta af de härliga vattendrag, som fylla de värmländska dalbottnarne och jämte de dem omgifvande bergen gifva åt landskapet dess mest framstående särmärke, dess lifvligast i dagen trädande skönhet. [...]

Man är nu inne på den del af sjön, som Fryksdalens skaldinna - Selma Lagerlöf - ägnat sin skildring och som gjort sjön till en sagosjö och den omgifvande dalen till ett sannskyldigt sagoland.

Dess lättrörliga kristallklara vatten, dess delvis leende, delvis majestätiska strandpartier, dess djupa stäningsmättade skogar, dess ännu i någon mån bestående afskildhet från åtminstone den ultramodernaste kulturens allfarväg - allt förenar sig att göra den därtill..."

Ångbåten Anders Fryxells kapten hette Alfred Theodor Almström och han var min mormors far.



"Borta i Västerhafvet långt ifrån land ligger en ensam klippö. Den har i århundraden varit bebodd af ett kärnfriskt släkte, de gamla vikingarnas äkta söner. Den heter, löjligt nog, Käringön, men sådana karlakarlar som där träffar man sällan om ens någonsin i våra dagar; och ej heller kvinnorna på ön kunna med skäl kallas käringar. Bussigt folk hela bunten med hjärtat på rätta stället, fostrade af en sträng och sträf natur. Ja här finns naturen verkligen kvar i all sin storhet, ganska oberörd af tidens allt nivellerade inverkan, och människorna bära allt fortfarande den rättframma och okonstlade prägen, som i vår övercivilicerade tid så sällan är till finnandes..."

Ur Käringön af Johan Bååth.



"Nej, Nassa bör nog ej vara befolkadt af annat än harar, ejdrar och hafstrutar - och så naturligtvis af jägare och turister, när de kunna ta sig ditut. Jag erinrar ännu en gång om Brunström i Berg på Möja. Han är van att segla öfver folk till Nassa. Och han har nycklarna till jaktslottet. Så här ser han ut då han sitter och grinar mot solen. Tag korn på honom!"

Efraim Rosenius, Stora Nassa skärgård.




Vinjett till kapitlet Vinterfiske vid Koster af Carl Ramberg.




En ryggåsstuga i Stockholm
"Under en vandring i utkanterna af Söder fick jag höra talas om en »ryggåsstuga vid Grälmakaregränd». Detta syntes mig som en riktig läckerbit: en ryggåsstuga i Stockholm och därtill belägen vid en så treflig plats som Grälmakaregränden torde vara!

Verkligheten motsvarade dock ej fullt förväntningarna. För det första var det ej en äkta ryggåsstuga, utan en »mellanform», såsom de lärde uttrycka sig. Vanligt innertak och vindsloft saknades visserligen, men en panel klädde hustaket på insidan och högst uppe under tak­åsen blef denna panel horisontell. För det andra låg byggnaden visserligen med ena långväggen utmed den gamla, numera slopade Grälma­karegränden, men den bar n:r 35 vid Vollmar Yxkullsgatan.

Trots dessa afbräck var dock den ifrågavarande kåken rätt lu­stig. Den hade tydligen fordom ägt blott två fönster, ett på hvardera gafveln. Sedermera hade ett fönster blifvit upptaget äfven på långväg­gen åt gårdssidan. Ett af fönstren på gaflarna bibehöll ännu sina tref­liga snedfårade luckor, med ett öga i h vardera.

Den lilla stugan hade förlorat afsevärdt i utseende genom en högst klumpig tillbyggnad åt gården till. Denna tillbyggnad jämte närmast därinnanför belägna del af stugan utgjorde på en gång förstuga och kök, gemensamt för innehafvarne af husets två lägenheter om ett rum hvardera, belägna på ömse sidor om köket. På sista tiden beboddes den ena af dessa lägenheter af tre döfstumma personer, tydligen myc­ket tysta och stillsamma hyresgäster. Hyran för ett rum med del i kök i detta palats utgjorde tio kronor i månaden.

Nu är den lilla stugan ett minne blott. Den refs i somras, och en rak, bred gata är djupt nedsprängd på den plats, där den gamla kå­ken stått." E. B-n.



Håll med om att de här skildringarna i alla fall äger en viss charm...