Svart

Vad passar bättre denna den mörkaste av årets veckor än att avsluta min färgkavalkad med den sjätte och sista av elementarfärgerna; den ickekulörta färgen svart. Eller färg förresten… svart är total brist på eller fullständig absorption av ljus. Den svarta färgen suger åt sig allt och reflekterar… noll.

Ändå är det väl få färger som sätter igång så många tankegångar och associationer som svart.

Svart associeras med mystik, sorg, skräck, tomhet, avgrund, spänning och hål. Svarta hål. Men svart kan också vara sofistikerat och elegant.

Ett tag på 80-talet skulle alla möbler vara svarta och jag vet att jag även köpte svart porslin och efter stor tvekan – svarta ljus.

Fortfarande kan jag komma på mig själv med att spotta tre gånger om jag ser en svart katt springa över vägen och det finns väl knappast några djur som är så dolska som svarta kattdjur.

Vad som helst kan dölja sig i det svarta därute och en del av oss lider också av en präktig mörkrädsla. Alla ljud förstoras och förvrängs och vi famlar hjälplöst.

Priestess av John William Godward, 1894

Å andra sidan finns det väl inget man känner sig så snygg i, som den lilla svarta. Den lilla svarta är – nästan – alltid rätt.

Själv går jag till exempel helst klädd i svart, trots att jag egentligen inte klär i det. Blek och rödhårig som jag är. Men det är enkelt, snyggt och… ja – rätt för mig. Trots att färgpsykologen Karl Ryberg hävdar att de ickekulörta färgerna är själsdödande. Man kan ju alltid klämma till med en röd halsduk.

Förutom svarta hål, som är universums mest spektakulära himlakroppar, talar vi också om svart humor, svartlistad, svarta lådan, svart marknad och svarta fanor.

Svarta änkan är inte så trevlig att stöta på medan den svarta tavlan har bytt sida och blivit vit.

Jag kan räkna upp svarta associationer i det oändliga, alla mer eller mindre fantasieggande. Kanske just därför att den svarta färgen slukar allt.

Utom hårstrån från en gul hund…