Resan till Firenze - Slumpens konst

Någonting som länge tilltalat och fascinerat mig är det av slump uppkomna mönstret. Som här, bortrivna affischer på en anslagstavla på en gata i Florens. Men också skuggor, mellanrum, vågornas skum på sandstranden, regn på en ruta, bilspår på en snöig väg. Vad som helst som kan bilda ett hemligt tecken, en symmetri, en balans mellan vara och inte vara.

Jag gillar det här med att se saker där ingenting egentligen inte finns, eller att något byggs upp och bara blir... Mönster.

Av den anledningen gillade jag knytbatik när det var modernt. Inte sådana där brokiga rosor mitt på en t-tröja, utan massor med små intrikata knutar och veck som kan bli vad som helst när man vecklar upp det. Eller sånt där garn som är mångfärgat och som bildar olika mönster när man stickar beroende på hur många maskor man lägger upp.



Jag hade kaniner när jag var barn. Många kaniner i många olika mönster och färger. Jag måste erkänna att jag styrde mitt avelsarbete så, att jag korsade de som hade mest olika mönster för att se hur avkomman blev. Mupp? Jag? Absolut!