När turisterna blandar sig med 200 grisar
Jag var tio år när serien Kullamannen visades för första gången och jag tyckte det var höjden av spänning. Så till den milda grad att vinjett, namn och vissa citat fortfarande ger mig rysningar av skräckblandad förtjusning;
Folke Mellvig
Charles Redland
Doktor Miller
Peter Pan till Adolf Fredrik
Victoria - två vita, två blå...
Kullamannen - historien om de fyra barnen på äventyr i Kullabygden där de kommer en spionhistoria på spåren. Vem är god och vem är ond? Vem går det att lita på? Vem är det som smyger utanför barnens koja om natten? Och vem var egentligen Kullamannen?
Jag köpte filmen på dvd får några år sedan och måste väl erkänna att jag fortfarande tycker det är rätt spännande, även om vi har helt andra krav på action och teknik i filmer idag.
Men visst är det märkligt hur saker vi sett som barn kan sätta sådana spår i medvetandet...
Kråkguldet är en annan sådan film, men Kullamannen tar nog priset ändå...
Mamma har berättat hur hon för en gångs skull satte mig ensam framför TV:n för att få lugn och ro i köket en stund. Hon hade ju sett att det var barnprogram och hon kunde inte föreställa sig nåt annat än att det skulle vara snällt och gulligt. Det var Kullamannen. Jag var fyra, fem och det var min första TV-skräckis, jag var paralyserad.
SvaraRaderaHar sett den som vuxen också, och nog är den spännande. Men visst hjälper det till att den är i svartvitt? Tycker det blir ruskigare då...
Jag minns en serie som hette "Stora självan", men inte många andra tycks göra det.
SvaraRaderaNora: Hua! Det låter som när jag hamnade framför Animal Farm...
SvaraRaderahttp://mirasmirakel.blogspot.com/2009/02/animal-farm.html
Johnny: Nä, inte jag heller. Stora skälvan är nu beställd från Ginza! :)
Ditt inlägg skickade mig direkt tillbaka till barndomen. Härligt - och ruskigt på samma gång.
SvaraRaderaFör visst tyckte jag också att Kullamannen var bland det läskigaste som fanns. Tänk när Ludvig är utklädd till fågelskrämma och börjar röra på sig. Eller när den blonde, äldre kilen snokar runt hos doktor Miller och han är på ingång. Killen gömmer sig i stövlar och regnrock i hallen. Minns du? Bra knep, tänkte jag så liten jag var.
Min äldre bror som annars var en hyvens brorsa vågade titta lite mer än jag och lovade att säga till när de läskigaste sekvenserna var över. Nu kan du titta! ropade han - just som det var ett skräckmoment. Hua! Vilket minns jag, men paralyserad av skräck - jodå.
Tack för kul inlägg!
Jag minns också Kullamannen men har inte sett den senare. Häftigt! Och som sagts ovan - svartvitt gör den ännu bättre/mer spännande.
SvaraRaderaAv detta kan man lära vikten av att barn inte ska se vad som helst i våldsväg på film eller dvd. Det påverkar ända upp i åren! Allt har blivit råare sen Kullamannen sändes. Tjing!
Det berättar historier för varandra. Det kanske är en svensk Decamerone. :)
SvaraRaderaJag beställer också - hade ingen aning om att den fanns.
Kesu: Ja, när killen smög omkring inne i stugan då satt jag och hoppade och skrek, minns jag. Fisigt av brorsan att göra så!
SvaraRaderaViola: Vissa filmer håller att se om, andra gör det inte. Och det behöver inte ens vara våld. Mycket på film går rakt in i ett barnasinne i alla fall och sätter sig.
Johnny: Kul! Får vi se om vi hinner få före jul...
Och jag var kär i Maria Lindberg.
SvaraRaderaÄnnu ett spår i medvetandet.
Jag har nästan inga minnen alls av Kullamannen, men minns ju att mina större kusiner tittade på den. (Jag undrar om det kan ha varit att jag inte FICK titta på den för att den var lite för läskig...)
SvaraRaderaKråkguldet däremot, den var spännande! (Gjorde väl knappast min mörkrädsla bättre, men, men... ;-))
Skaffaren: Jag var nog lite för liten för att bli kär, men hejdlöst spännande var det... När det gäller Kråkguldet var jag kär i Åke Grönberg(!) Men så har jag alltid varit lite udda...
SvaraRaderaIET: Kråkguldet kom väl två år senare och var i färg. Och du är väl några år yngre än jag.
Kanske var det när jag såg Kråkguldet som min förkärlek för gamla gruvorter uppkom. Och Thorstein Bergmans sång gick inte heller av för hackor. Men numer ser man att kråkan i vinjetten är uppstoppad...
Åh! Det här ger som sagt rysningar fortfarande. Så spännande det var! Ett citat jag minns och använder ibland är när den lille killen (Staffan?) sträcker upp alla fingrar i luften och säger: Tiiie spenn! Var det Kullamannen eller Kråkguldet..? De pratade ju ”60-talsstockholmska”. Riktigt härligt.
SvaraRaderaKul du påminner oss!
Jag har vaga minnen av Kullamannen och Kråkguldet från tiden de sändes. Tror förstås att jag har sett något enstaka avsnitt i repris (har för mig att jag var i tonåren då).
SvaraRaderaÄven om dagens produktioner har tillgång till en helt annan teknik, känner jag ändå starkt för de här gamla serierna. Har det gjorts något liknande för barn på senare tid? Jag har förstås inte följt utvecklingen särskilt noga, men jag tror inte det.
Jessica: Tiiie spenn är Kullamannen. Jag har för mig att Tommy vill ge något av de större barnen tiiie spenn bara han får följa med...
SvaraRaderaStaffan H: För en del år sedan gjordes en serie som hette "Den korsikanske biskopen" som jag tyckte var välgjord och spännande. Jag har sökt den som dvd, men inte hittat den. Efter det... ?
Kullamannen var en av Leif Krantz bästa produktioner. Jag har skrivit en artikel på Kullaliv som finns här på nätet med en hel del fakta om serien kanske några hitintills okända fakta..
SvaraRaderaHär är länken till min artikel: http://www.kullaliv.se/se/aktuellt/lordag-i-kullamannens-fotspar/
SvaraRadera