Podium, Rondo och Lampa med lase

Det fanns en tid på världen då jag kunde i stort sett vartenda ett av IKEA:s produktnamn utantill. Och som ni vet, så finns det rätt många. Orsaken till detta till synes värdelösa vetande var - i alla fall inte just då - särskilt värdelöst. Jag jobbade nämligen där.

I sju hela år och lite till jobbade jag på det stora möbelföretaget. I Älmhult. Jo. Jag gjorde katalog. Och nu fyller IKEA-katalogen 60 år.

Jag jobbade inte som fotograf, konstigt nog, utan som inredare/dekoratör. Jag kommer fortfarande ihåg den där gången jag beskäftigt knatade uppför stegen till storformataren och tog en polaroid, bara för att kunna se hur interiören jag jobbade med tog sig ut på bild. Jag blev inkallad till chefen. Inredarna TAR INTE polaroider, fick jag veta. Inredarna RÖR INTE kamerorna över huvud taget! –Jamen, sa jag. Jag ÄR ju fotograf… Det kändes konstigt att inte få… Senare fick jag dispens. När de lärde känna mig och förstod vad jag gick för.

Alla bilder togs på storformatdia och studion hade stor, egen, framkallningsmaskin och en enorm bildbank. Killarna i bildbanken var oerhört duktiga och det var inte mycket de inte kunde. Ändå hände det att de kom och frågade mig. En del bilder återanvändes, och då gällde det att komma ihåg vad grunkan hette. Döm om min förvåning när jag vid en sökning hittade en bild på en skomakarlampa med broderad duk som hade fått namnet “Lampa med lase”. Undrande frågade jag bildbanksgeneralen vad detta kunde vara för en tingest, varpå han genmälde på sin sjungande småländska –De sa f-n hålle oede på va allt hete…

När den första katalogen som jag varit med och gjort kom ut, skrev jag ett brev till min far. Brevet är daterat augusti 1988. Fyra månader senare var far död, och jag är så glad att jag skickade det där brevet. Jag beskrev mitt arbete i Europas största fotostudio och de bilder som jag gjort i 1989 års katalog. I vissa fall blev det rätt dråpligt.

Jag saxar några stycken:

“Ingen bild är tagen med blixt, utan varje ljuspunkt har en egen, avskärmad lampa. Man får trängas med en skog av lampor, 20-30 stycken är inte ovanligt, och man blir strypt av fotografen om man skulle råka snubbla på någon.”

“Skålen med karameller kallas ätbar rekvisita och byggare, monterare och fotografer kastar sig över den så fort som bilden är tagen och godkänd.”

“Bilden på sidan 37 har jag och min vän T hjälpts åt med. Det ska vara hemma hos den borne ungkarlen. Expressen i framkant fick jag dem att vända på. Där stod nämligen “Bert Karlsson är en skitstövel” och det hade nog kunnat gå riktigt illa om det skulle ha kommit med i IKEA-katalogen…”

“Utanför verandan på matsalsbilden på sidan 178 står tolv granar i julgransfötter. De drack så mycket vatten att jag knappast gjorde någonting annat än sprang med hinkar. Miljön användes till alla katalogerna med olika möbler i. Den stod uppe i 14 dagar och granarna började barra. Alla länders katalogbilder skulle se svenska ut. Alltså dukades det med kräftor och nubbe och med augustiskymning utanför. Kräftorna var djupfrysta och bars (av mej) fram och tillbaka mellan bordet och frysen i alla 14 dagarna. Det blev imma på kräfsen efterhand och imman frös till slut till ett tjockt ispansar runt fat, dillkvistar och små klodjur. Till de sista tagningarna fick jag låna byggarnas blåslampa att tina med. Jag nämner inte lukten…

Till västeuropabilden hade jag lånat en antik kristallkrona som jag darrande och klirrande hämtade i en stor tvättkorg. Hursom, ljusen i kronan skulle brinna och för försäkringens skull var vi tvungna att ta dit brandkåren. Så där stod brandchefen i en timme med händerna på ryggen och brandbilen utanför, medan jag tände och släckte alla ljusen. Han ville ha kräftor. Jag nämnde lukten.

Den svenska bilden skulle inte se svensk ut så ut åkte det överdådiga kräftbordet och utanför blev det natt. Trist.”

Av respekt för upphovsrätten avstår jag från att scanna in och visa bilderna. Några egna skisser till katalogbaksidor däremot, hoppas jag att det inte är några problem att visa.

Många är de öden och äventyr jag upplevde under IKEA-tiden. Det mesta var riktigt roligt och en del var mindre kul. Men det är väl så det är. I vilket fall som helst är det en tid jag inte vill ha ogjord.

Efter åtta kataloger sa jag upp mig. Då hade jag jobbat så intensivt och hade så mycket övertid att ta ut, att jag kunde gå samma vecka som jag sa upp mig trots att jag hade tre månaders uppsägningstid. Jag var trött på att pendla och tyckte att jag ville vidare. Göra något annat.

Dagen innan jag skulle dra, kom min projektledare och frågade om jag inte hade lust att börja som AD. Det hade jag, men det var så dags då. Och det var skönt att komma hem.

Jag har aldrig besökt Älmhult igen…