Värmlannskôrv

Vi brukade göra korv till jul. Världens godaste korv. Men det var så länge mor levde. Flera gånger har vi sagt, syster Ninna och jag, att vi borde... I år borde vi... Men så blir det inget i alla fall. Kanske mest för att hon bor där och jag bor här och tiden räcker inte och min arbetsgivare har ingen som helst förståelse för att familjens korvtraditioner borde tillgodoses.

Från lanthushållsskolan Nygård utanför Ekshärad hade mor med sig den mest fantastiska receptbok med bland annat just Värmlandskôrv och den ljuvligaste pressylta jag någonsin ätit. Men till den pressyltan går det åt ett halvt grishuve, så det är väl inget man sätter igång med nuförtiden. Om man inte är bonne förståss. Och har tillgång.

Men åter till kôrven. Potatiskôrv kallas den också och till den skas det has fläskkött, oxkött, lök och potatis samt salt och peppar. Rätt mycket peppar. Allt ska skäras i bitar och malas och här kommer vår trogne, gamle Elektrolux Assistent till pass. När allt är malet och noggrant blandat, görs köttkvarnen ren och sen gäller det att hitta alla små assistentdelar som ska till för själva kôrvstoppningen.

Krokfjälster ska det vara. Och dom ska sköljas noga.

Sen blir det kôrv. Blanka, slankiga kôrvar i emaljerade bunken. Det som vi inte frös in, åkte i grytan direkt.

Milda himmel så gott! -Ninna, vi bara måste få tiden att räcka! Nångång!