Resan till Firenze – Palazzo Davanzati
Det var vid det här fönstret jag stod…
…och det var det här jag såg.
Saxat ur min dagbok från resan:
Kameran går varm. All min lidelse försöker jag fånga genom ett 35 mm objektiv. Närheten. Värmen. Allt som tar andan ur mig. Äntligen får jag en respons för elden i mitt hjärta. Som kan mäta sig och räcker till… Vad som händer sen minns jag inte. Middag på hotellet? Går vi ut efteråt eller sover vi???
Tycker mycket om dina inlägg om resan med din mamma till Florens. Tack för dom! Du var 29 om jag minns rätt. När jag var 22 åkte mina föräldrar och jag tåg ner till Rom. Det var många år tidigare, jag är äldre än du. Jag pluggade konstvetenskap då och blev alldeles vild av att hamna i Rom. Släpade runt mina föräldrar överallt. Du inspirerar mig nästan till att börja plocka bland mina gamla Rom-bilder. Kanske tar och gör det när jag får tid. Nostalgi...
SvaraRaderaGabrielle: Det gläder mig! Den där vildheten, nästan besattheten, av allt man får uppleva. Som en berusning. Det var roligt att höra att fler än jag tappar lite fotfästet och verklighetsuppfattningen av att se allt detta sköna. Du ska definitivt plocka fram dina Rombilder. Du kommer att bli varm i vinterkylan. Jag lovar!
SvaraRaderaÅh, allt det där teglet. Jag vill ha det. Inte för att jag har nåt hus att sätta't på, men jag vill ha det ändå.
SvaraRaderaJohnny: Som en massa platta tegelpannor med en radda nockpannor i varenda skarv. Du! Levande!
SvaraRaderaJag bara njuter...
SvaraRaderaNora: Mmmmm!
SvaraRaderaUnderbart! Du skämmer bort oss bloggläsare.
SvaraRadera