Carl Eldhs ateljémuseum

För ganska exakt två år sedan besökte jag Bellvueparken för första gången. Då smög jag runt Carl Eldhs ateljémuseum, men gick aldrig in. Och nu, en stormig, varm höstkväll två år senare passade jag på att få en visning av insidan.

Historik om Ragnar Östbergs byggnad och Eldhs liv och leverne finns ypperligt återgivet på museets egen hemsida, så jag nöjer mig med att enbart visa mina bilder, tankar och känslor om det jag fick se.

Den stora ateljén tar snudd på andan ur en när man kommer in via den lilla mörka foajén. Ljuset, skuggorna, dagrarna! Det stora glaspartiet vetter mot norr, som sig bör i en ateljé. Utanför syns de stora träden i Bellevue, Brunnsvikens södra ände och i fonden Hagaparken. Vilken miljö!

Rummet är fyllt av gipser. Alltifrån byster och skulpturer i övernaturlig storlek till sköra ministatyetter. Strindberg finns där i alla poser och storlekar. Det är verkligen slående mycket Strindberg. Tacksam att modellera kan tänka. Dramatisk både inuti och utanpå.

Norrljus är utmärkt fotograferingsljus, det sveper mjukt och vackert över både gips och interiör och ingenstans uppstår de skarpa kontraster som kan göra jobbet till ett litet helsike för en fotograf. Eller en skulptör.

Men som vi satt där och lyssnade till vår duktige guide, såg jag skymningen falla. Och den kom fort. Alltför fort, och jag började oroa mig för att det skulle bli för mörkt. Jag kunde knappt bärga mig innan jag fick gå upp och sätta igång.

Carl von Linné med ört som nog knappt ens han kunde bestämma.

Löparna och nedanför den Ungdom. Utanför en lönn i de grannaste höstfärger.

Byster. Anar jag Prins Eugen därborta?

Illusion – Tragedi - Komedi skapades ursprungligen till invigningen av biografen Röda Kvarn.

Bråttomgossar.

Ljuset. Ljuset.

Den lilla runda utbyggnaden, Carl Eldhs “Tusculum”, enligt Wikipedia “en framstående lärds eller statsmans lantställe, dit vederbörande kan dra sig undan från göromålen och världsbullret.” Här samlade han minnen från sina resor och alster som han fått från konstnärsvänner.

Här samsas bland annat bysten av Gunnar Wennerberg, Ansgar, Innocence, en flicka som betraktar sina tår, en gosse som hör havet i en snäcka samt herr Eldh själv som foto i nederkanten.

Verkstadsateljén är även den till brädden fylld med skulptur. Redan första vintern efter iordningställandet höll glastaket på att ge vika, och fick därför stöttas upp. Då blev det lite besvärligare med svängrummet därinne.

Visst känner vi igen Branting bland de allvorlige nunorna på hyllan. Säkerligen en förstudie till det stora Brantingmonument han gjorde till Norra bantorget. Monumentet som blev Eldhs största och sista fullbordade verk.

Jag undrar om placeringen av den förtvivlade lilla flickan under Engelbrekts knutna näve är medveten. Hotfullt och märkligt känns det i alla fall.

Poeten, med Gustav Fröding som modell, som tillsammans med Författaren (Strindberg) och Målaren (Josephson) står i Stadshusträdgården. Det vart hallå vid invigningen över det faktum att dessa storheter visades nakna. Nå, det gick över.

Jag tycker han liknar en ung Napoleon.

Men vad det mörknar…

Det dånar från skyn…

Åska över Carl Eldhs ateljémuseum.