Genom ett regnigt Europa
Från 14 september till 4 oktober. Tre veckor i Frankrike för att, i möjligaste mån, förlänga sommaren. Medelhavet, bergen, lavendeln, solen, värmen.
Det startade med en förfärlig blåst. Motvind i Danmark. Motvind i Tyskland. Och sen kom regnet. Stril, stril, stril. Ackompanjerat av vindrutetorkarnas sövande whenk – whonk mot rutan och de tyska betongautobahnornas burdunk – burdunk mot hjulen. Timme ut och timme in. Kanske inte så konstigt att Ledins Genom ett regnigt Europa smög sig in bakvägen genom hörselgångarna.
Vår trogna Fröken Lur (GPS:en) tutade in oss i en tysk liten stad, menande att där fanns en ställplats. Där fanns ingen ställplats. I alla fall inte där hon tyckte, på ett torg dit alla gator var enkelriktade. Åt andra hållet.
Till slut kom vi in i Frankrike. I närheten av Dijon tog vi en av ett antal små sträcka-på-benen-och-mata-hunden-pauser. Hussen gick ut med hunden efteråt. –Var det där åska jag hörde? frågade jag när de kom tillbaka. Det var åska. Ett franskt bombardemang drog förbi på lite håll. Himlen var blåsvart. Blixtarna gick rakt ner. Efter en stund hade åskan dragit förbi och solen glittrade gyllene i trädens darrande regndroppar. Vi fortsatte över den vida slätten in mot Dijon.
Men det visade sig snart att det där bara varit förrätten. Över Dijon hängde… Ja, jag vet inte vad jag ska kalla det. Jo, jag vet förresten precis: ett ofantligt cumulonimbus, komplett med det som på engelska kallas shelf cloud, en form av arcus. Efter en liten stund började det blixtra i det och i takt med att blixtrandet ökade vitnade mina knogar allt mer. Troligtvis också nosen. Vi var mitt ute på platta slätten och körde rakt mot det fasansfulla molnet. Och jag vet inte om en husbil av glasfiberarmerad plast överhuvudtaget kan nämnas i samma mening som Faradays bur.
När vi precis nådde de första rödljusen i Dijon brakade det loss. Hagel, blixtar från alla håll, dunder och brak. Jag erkänner att jag var så rädd att jag skakade. Vi åkte in under taket till en bensinstation. Regnet vräkte ner.
Mitt i Dijon finns en camping. Där tog vi in. Jag ville inte fortsätta en millimeter till. Det fortsatte att bullra och mullra hela natten och jag vet att jag funderade ett ögonblick på omfall den närbelägna floden L’Ouche skulle kunna svämma över. Det gjorde den nu inte och på morgonen hade det slutat regna.
På förmiddagen klarnade det upp och efter det hade vi ett strålande väder under hela vår resa.
Men när vi kom lite längre åt sydväst var motorvägen avstängd. En liten fleuve hade svämmat över sina bräddar och dragit med sig halva motorvägen.
Men huvaligen för öskelig åsk...
SvaraRaderaEn av de värre...
RaderaDet finns tillfällen när man känner sig liten. Och det finns tillfällen när man känner sig pyttepytteliten. Frankrike hälsade välkommen på ett onödigt högljutt, ljusstarkt och blött sätt.
SvaraRaderaMitt livs värsta åskväder upplevde jag i USA. Tillsammans med tornadovarning. Naturens krafter kan ge en skrämselhicka.
Definitivt pyttepytteliten! =:()
RaderaMen vilken upplevelse. Skräckligt minnesvärd. Hoppas det blev andra och godare väder senare på resan.
SvaraRaderaEfter denna uppvisning i rammelbuljong hade vi toppenväder.
RaderaHärlig beskrivning ❤
SvaraRadera