Telefontorn
Kommer ni ihåg de där konstiga apparaterna som satt med ett jack i väggen och hade en lur som i sin tur satt fast i apparaten med en korvig, spiralformad sladd? Den brukade stå i hallen bredvid en stol och när man pratade i den brukade man korva till spiralsladden etter värre. Sen fick man sitta där och försöka korva ut sladden igen.
Telefonen. Av bakelit från början, sen av plast i alla upptänkliga former, färger och namn: Kobra, Dialog, Diavox och jag vet inte allt.
Jag jobbade på Televerket ett tag. (Jo, det hette så då.) Då fick man gratis abonnemang och fick välja telefon. Jag valde en grå Diavox med svart lur. Sobert.
Idag har mobiltelefonin vunnit över den fasta telefonin. Och har man händelsevis fortfarande fast telefoni, så sitter väl knappast apparaten fast i ett jack i väggen, utan snarare har man en bärbar som alltid befinner sig på okänd plats när det ringer. Om den inte laddat ur sig.
I mobiltelefonens barndom på 1980-talet fick mor och jag en gång låna Hussens (avlagda) mobiltelefon när vi skulle ut och resa. Den var en KOMMOD! Först en rejäl box med ett handtag på toppen. Ovanpå det en stadig lur förbunden med boxen med en korvig, spiralformad sladd. Den vägde minst ett par kilo. NMT. Nordisk Mobil Telefon. Alla nummer började med 010.
Jag har också ett annat dråplig minne från mobiltelefonens barndom. Det var en tidig sommarmorgon i Stockholm och jag var ute på promenad. I snedsolen på Engelbrektsgatan kom en yuppie (om nu nån minns vad det var…) cyklande på en gammaldags flakcykel. På flaket stod en mobiltelefon med tvåkiloskommod, korvig, spiralformad sladd och hela härligheten. Yuppienalle var den kommodens barnbarn. Kameran låg hemma.
Men i telefonins barndom var det telefontråd som gällde, och i tätbebyggda områden var det MYCKET telefontråd det handlade om. Och upp i luften skulle de. Det var först på 1890-talet man kom på att man kunde gräva ner dem, och inte ens då grävdes allt ner.
Från de stora telefonväxlarna krävdes att man fick upp trådarna i luften, alltså byggdes telefontorn. Och det var inte bara i Stockholm de fantasifulla tornen fanns.
Telefontorn i Göteborg cirka 1890. Jag tycker synd om tornuret.
Telefontorn på Centralplatsen i Gefle, 1901.
Malmö telefontorn 1890.
Telefontorn i Tidaholm i början av 1890-talet.
Telefontorn i Uppsala 1892. (Och i tornet klättrar det tjyvtjockt med monitörer.)
Telegrafhuset i Örebro med vidhängande torn, 1901. Eller ska man säga påstående? En minivariant av det stockholmska.
Telefontornet i Stockholm satt på Allmänna Telefonaktiebolagets hus vid Malmskillnadsgatan 32. Det uppfördes 1887 och revs 1953 efter en brand.
Jag hade givit en hel del för att få se denna fantastiska skapelse i fackverkskonstruktion, och brukar ofta – om jag befinner mig i trakterna – kika upp mot takåsarna och fantisera om hur det skulle sett ut om det varit kvar.
Samtliga bilder från Tekniska museets/Telehistoriska photostream på Flickr. Klicka på bilderna för att komma till källan.
Tack!
SvaraRaderaVarsågod! :)
RaderaSå underbart vackra teknikbilder du letat fram! Nu vet jag mer än nyss.
SvaraRaderaDå har jag uppnått mitt syfte! :)
RaderaUnderbart! Och visst är tornen påstående!
SvaraRaderaTyckte väl det...
RaderaTänk vad tekniken har gått framåt!
SvaraRaderaInte sant. Men på något sätt var den både vackrare och roligare förr.
RaderaMEN så fina bilder! Fascinerande. Jag minns att min mormor hade en svart bakelittelefon till den dagen hon dog. Den var tuuung. Hon jobbade på LM för övrigt, ja det kallades så då. Hon satt och skruvade ihop lurar, om jag förstod och minns rätt. Herregud vilket slöseri med begåvning! Telefoner med krullig sladd har vi för övrigt fortfarande på jobbet. Det är ju så glassigt att vara doktor. På mitt ordinarie jobb, där jag är då jag inte randar (vilket jag gör typ jämt), har jag faktiskt en minicall också. Det du! :)
SvaraRaderaHm. Det är inte alltid rätt person hamnar på rätt plats. Skruva ihop lurar. Vet du vad hon skulle velat göra om hon haft möjlighet? Och att det skulle vara glassigt att vara doktor, det är nog en gammal vanföreställning. Det är ett sjujävla ansvar och slit. Men jag är så glad ni finns.
SvaraRadera