Töre

För en tid sedan var jag nere i källaren och letade efter nånting, vad minns jag inte ens längre.

Det jag däremot hittade, förde mig i minnet raka vägen till den skog som en gång var vår, och som Far vårdade med hjärta och hjärna.

Jag hittade tre vedpinnar. Tre alldeles vanliga vedpinnar.

Eller nej. De är inte alls alldeles vanliga. Det är nämligen törved.

En gång för väldigt, väldigt länge sedan var jag med Far när han gick i skogen. –Kom hit ska jag visa dig någonting, sa han. Och så tog han mig upp på en liten kalknalle där det växte tallar. Han räckte mig en vedknosing han sågat och sa –Lukta på den här! Jag luktade. Det doftade…  underbart; terpentin, kåda, lägereld, livsens ursprung.

-Det är töre, sa far. Sätter du en tändsticka till veden, så tänder den direkt. –Titta där uppe! sa han sen och pekade upp i en tall.

Dess topp var alldeles död och torr. –Den har drabbats av törskatesvamp, sa Far, och när tallen kämpar för att överleva, bildar den så mycket kåda att det formligen sprutar ur barken. Ofta överlever trädet, men toppen dör. Veden man får ur ett sådant träd är ovärderlig.

Några veckor senare hade Far huggit upp tallknosingen till vedträn och han kom och gav mig dessa tre. –Se här, sa han. Här har du törveden jag berättade om. Dom kan du elda hemma i din spis.

Jag eldade dom inte hemma i min spis.

Jag har sparat dom och kommer aldrig, aldrig, aldrig att elda upp dom.

Dom är hjärtat.