Gripsholms slott - ændnu gamblare

Tidigt på morgonen, nästan innan den lilla staden vaknat, tog jag min kamera och min hund och kavade iväg till Gripsholms slott, vars tinnar och torn vi sett på håll under natten. Jag har varit här förut, men det var gräsligt länge sedan – i ett annat liv känns det som, och jag kan inte påstå att jag mindes hur här såg ut.

Tyvärr var slottet stängt för säsongen, så jag kunde inte komma in. Förresten var det för tidigt på dagen och jag hade ändå inte fått ta med hunden. Så vi gjorde en rundvandring och klev lite i parken istället.

Men vänta nu…

Vad är det här?

Målade tegelstenar?

Jahapp! Det visade sig att man i mitten av 1800-talet tyckte att vanligt tegel, och i synnerhet då en smula vittrat tegel som på Gustaf III teatertorn, inte var tillräckligt perfekt, så man putsade helt sonika tornet och målade på tegelstenar i stället. Men inte nog med det…

Gripsholms slott har varit med om åtskilliga turer och vändor genom århundradena. Från Bo Jonsson Grips borg på 1300-talet via Sten Sture d.ä. på 1400-talet, Gustav Vasa på 1500-talet till Gustav III på 1700-talet.

Det har byggts ut och byggts till och det har brunnit.

Men det rysligaste det varit med om var nog ändå en restaurering i hyfsat modern tid.

Runt sekelskiftet 1800-1900 fick man för sig att många gamla byggnader skulle återställas i “ursprunglig stil”.

Arkitekten Fredrik Lilljekvist anlitades för restaurering av Gripsholm och han for igång med att, inte bara riva bort allt som tillkommit under århundradena, utan även bygga dit sådant han ansåg “borde” funnits där.

En helt ny tredje våning byggdes på. På inre borggården knackades putsen bort och ersattes med ny renässansdekor, fönster gjordes mindre och ett burspråk klämdes dit. Bara sådär.

Denna vilda framfart med en känslig byggnad (och flera andra byggnader också – Uppsala domkyrka till exempel) satte igång en våldsam debatt om restaureringar av historiska hus och minnesmärken.

Författaren Verner von Heidenstam blev till exempel så upprörd, att han skrev en pamflett “Modern Barbarism, några ord om restaurerandet av historiska byggnader”.

“En restaurerad byggnad är som en livlös, schablonmässig bild av något som nyss stod levande och naturligt, ehuru kanske med många lyten och fulheter” skrev han.

Heidenstam tyckte lite ironiskt att man borde satt upp en skylt på Gripsholms slott där det stod: “Anno Domini 1893 gjordes detta gambla hus ændnu gamblare”.

Och visst var detta synsätt märkligt. Att fiffa till gamla slott och kyrkor så de skulle bli ännu mer gotik eller renässans än de någonsin varit från början.

Faktiskt var det bland annat denna restaureringsdebatt som fick Ferdinand Boberg och hans hustru Anna att ge sig ut på sin 10-åriga resa runt i landet, för att om möjligt dokumentera det som fanns kvar av gammalt. Innan det revs eller renoverades ihjäl.

Så vad är ursprungligt här på Gripsholm? Vad har tillkommit på naturligt vis under århundradena och vad är ditsatt av klåfingriga restaureringsfanatiker i slutet av 1800-talet?

Fakta från

• Svenska bilder, I Anna och Ferdinand Bobergs fotspår efter hundra år, Louise Nyström, Carlsson Bokförlag, 2011.
• Häftet Restaurering från Sveriges Stenindustriförbunds handbok om natursten
• Wikipedia