Sigtuna och S:t Olofs kyrkoruin

Äntligen har vädret börjat bli såpass drägligt att det går att göra utflykter och upptäcktsfärder igen. I söndags gjorde vi en tur till Sigtuna och besökte en mycket god vän. Efter lunchen tog vi en promenad i staden och passade på att titta på diverse trevliga platser, som till exempel S:t Olofs kyrkoruin.

När jag suttit och letat fakta om denna medeltida kyrkoruin, hittade jag i Svenska Turistföreningens Årsskrift från 1942 ett helt avsnitt om kyrkor och kyrkoruiner, bland annat Från Sigtuna till gamla Uppsala av Tor Andræ.

Så här skriver han om S:t Olof:

“Gåtfull och fängslande höjer sig strax intill dominikanernas Mariakyrka S:t Olov som den bäst bevarade av Sigtunas ödekyrkor. Med sin tunga resning och det starkt förkortade långhuset verkar den sluten, massiv och hoptryckt, hemlighetsfull som en krypta. […] Jag har stått framför S:t Olovs ruin och ertappat mig med önskan att vara miljonär och få våga försöket att återställa denna fascinerande byggnad i dess forna skick. I sidoskeppets valv täcker ju ännu fläckvis den medeltida putsen granitens yta. Det behövdes blott några varv gråstensmur, ett tak av beckad spån, dörrar av tunga järnlameller i de smala skrånade portalerna, och så kunde där än en gång firas mässa efter tusenårig ritual.”

Och nog är de mäktiga och gåtfulla alltid, de här urgamla murarna. De enda som verkar fira mässa här i dag, är kajorna, och det gör de med besked. Hela tornkrönet var fyllt av fåglar i mumlande bön. Rätt var det var bytte någon av dem sida och klämde ner sig i kyrkbänken mitt emot under högljudda protester från grannarna. Strax därefter vidtog mumlandet igen.

I Sigtuna fanns på medeltiden både kungsgård och biskopssäte och S.t Olof hade sällskap av sex eller sju andra romanska stenkyrkor. Faktum är att man vid utgrävningar helt nyligen fann en ännu äldre stenkyrka under S:t Olof.

Vid senare delen av 1100-talet flyttas biskopssätet till Uppsala och sakta men säkert förlorar Sigtuna sin makt och glans. Sigtuna bränns 1187, kyrkorna förfaller och Gustav Vasa använder byggnadsmaterial från dem och dominikanernas kloster vid Mariakyrkan till sitt slottsbygge vid Svartsjö. Johan III hutar åt “pastor och stadens förmän att hava noga inseende över ödekyrkorna och oförtövat giva höga överheten tillkänna, om något fattas i deras underhåll att de gamle store Sveriges huvudstäders monumenter icke varda platt borta och avkomma ur syn och minne.” Men Johan III dog och förfallet fortskred…

Än idag måste de kvarstående ruinerna då och då stängas på grund av risk för ras och fallande stenar…

Jag läser vidare i Från Sigtuna till gamla Uppsala av Tor Andræ;

“Sigtuna är vid 1100-talets mitt alltjämt ett kyrkligt och kommersiellt centrum för Mälardalen. Bebyggelsen följer strandlinjen och begränsas i öster och väster av två bäcklopp, i norr av Klockbacken. Vid stranden ligga lastbryggor och i kvarteren närmast dessa magasin, i vilka varor från Orienten och Västeuropa hopas. Genom smala gränder förbindas bryggorna med marknadsgatan, stadens huvudgata, där köpmän och hantverkare ha sina bodar. Stadens nutida huvudgata, Storgatan, har i sin östra del alltjämt samma sträckning. I kvarteren ovanför marknadsgatan ligga bostadshusen. En särskild tomt i västra delen av staden är dock reserverad för smederna. Husen äro i allmänhet klinhus, d. v. s. väggarna äro flätade av kvistar och tätade med lera, men även knuttimrade hus samt byggnader i skiftesverks- eller stavkonstruktion förekomma…

…På en höjd vid sjön, inne i staden ligger den troligen äldsta stenkyrkan, vars ursprungliga namn ej är känt, men som senare under medeltiden helgades åt S:t Gertrud. I nutiden finna vi spår av denna helgedom i Fornhemmets trädgård. S:t Per, som var biskopskyrka till omkring 1140, ligger i förnäm avskildhet på en höjd utanför staden i väster och söder därom synes biskopsgården. Ett motsvarande läge nordost om staden har S:t Olov, möjligen uppförd av gotländska köpmän. Nedanför Klockbacken, på vilken klockstapeln står, ligga från väster till öster: det frisiska handelsgillet med sin kyrka, S:t Nicolaus, de ryska (varägiska) köpmännens kyrka, och S:t Lars, troligen stadens egen kyrka. Väster om stadsområdet, på Klockbacken och på höjden österut ligga de hedniska gravfält, som voro i bruk under föregående århundrade. Mellan S:t Per och frisergillet utgå vägar mot väster (Håtuna) och norr (Uppsala), den senare vägen flankeras av ett runblock och en runsten från 1000-talet. På frisergillets kyrkogård ligger ett annat runblock, ristat efter en avliden gillesmedlem. Vägen mot öster går över höjden, där Sigtunaskolan nu ligger, och passerar medelst färja Garnsviken norr om den nuvarande bron…

…Rekonstruktionen är utförd av Erik Floderus på grundval av de senaste 25 årens arkeologiska undersökningar i Sigtuna. Den bygger i stor utsträckning på kända förhållanden. Stadsplanen i stadens västra del är dock fri rekonstruktion, detsamma gäller om frisergillets kyrka, biskopsgården samt givetvis med några undantag sådana detaljer som husens placering inom kvarteren. Teckning av Iwar Andersson.”

Klicka på kartan för att se den större.