måndagen den 26:e mars 2012

Rör mig inte!



av Tahereh Mafi i översättning av Carina Jansson

I en framtida (nutida) värld lever den 17-åriga Juliette. En värld härjad av krig och miljökatastrofer. Luften har blivit kall, solen skymd och vädret är inte alls som det borde vara. Juliette är farlig. Därför har hon satts på mentalsjukhus. Hela hennes tillvaro i cellen fylls av siffror. Hon räknar dagar, sekunder, ord, rörelser. Hon räknar och räknar för att inte bli galen på riktigt och hon skriver sina minnen från en annan tid i en liten bok som hon nogsamt gömmer efter varje gång.

En dag får hon en cellkamrat. Den unge mannen Adam som hon (inte) minns från sin barndom. Plötsligt blommar hela hennes problematik upp på nytt. På ett svidande påtagligt sätt blir hon påmind om varför hon sitter där hon sitter. Alla hon rör vid dör. Alla som nuddar hennes bara hud dör. Hennes föräldrar lämnade bort henne i panik, efter att en liten pojke dött som hon bara försökte hindra från att ramla. Och nu, efter 265 dagar av isolering, önskar-längtar-väntar-hoppas hon att Adam ville röra vid henne. En fullt naturlig önskan för en ung, varm, kännande kvinna. Men nej. Det kan han inte få. Han skulle ju dö.

Utanför cellens fönster trampar dag och natt soldaterna. De tillhör Återetablissemanget. Den militanta styrka som lovat folket att de ska lösa den skadade världens problem. Men det verkar inte som om det blir bättre. Snarare tvärtom.

En dag blir Juliette hämtad och förd till ett av Återetablissemangets huvudkvarter. Där får hon träffa Warner, som avslöjar att tillfångatagandet av henne har ingått i hans plan. Att det hela har varit uträknat länge. Att hennes dödliga beröring kommer att kunna användas för Återetablissemangets syften; att kuva, skrämma, döda.

I ett slag tror hon sig förstå, att den Adam som hon trodde var hennes vän, var satt att bevaka och spionera på henne och hela hennes värld rasar samman. Adam – nu soldatklädd och (likgiltig) blir åter satt som hennes bevakare. Ändå trotsar hon modigt Warner och hans önskemål, trilskas, vägrar och gör sig bångstyrig. Ända till hon förstår att det är Adam som straffas för hennes samarbetsovilja. Adam som vägrar lämna hennes sida. Adam som av en händelse råkar röra vid hennes bara hud – och inte dö. Det är nu det börjar hända saker.

Den här boken är rysligt spännande och handlar – som jag ser det – inte bara om vad som skulle kunna komma att utspela sig i en framtida, kapsejsad värld, utan också om utanförskap. Att vara udda och tro sig ensam. Att hela sitt liv ha blivit sedd som ett monster, gör till slut att man också tror sig vara ett. Att hela ens väsen skriker efter den närhet och beröring som förvägras en, behöver inte bara komma sig av att ens hudkontakt med andra människor skulle vara dödlig. Att tro sig vara ett monster kan mycket väl hända vilken människa som helst någon gång i livet. På så sätt gör sig Juliette till talesperson för alla som någon gång känt sig utanför och udda.

Tahereh Mafi använder ett språk som ligger mycket nära de mest hudlösa känslorna, och det är svårt att tro att hon bara är 24 år. Eller så är det just det som är poängen; hon har själv nyss varit där. Hon har själv alldeles nyss varit precis så hudlös och försvarslös som Juliette.

Men Juliette växer, förstår långsamt att Adam står på hennes sida och att det finns kärleksfulla människor där ute som är mer lika henne än hon anar.

Jag ger den här ungdomsboken tre mycket starka MMM av fem och undrar nyfiket vad som månde bliva av denna unga författarinna. Rör mig inte är hennes första roman.

Denna recension är publicerad i samarbete med Booked.

2 kommentarer:

  1. Skulle tro att det är många som kan känna igen sig i detta med och ensamhet och utanförskap, inte minst många unga.
    I USA var det någon person med viss insikt som sa, angående alla skolskjutningar, att dessa olyckliga och många gånger osedda barn - oftast pojkar - gråter inte tårar, de gråter kulor (bullets). Och säkert är det så. Våldshandlingar blir deras rop på hjälp. Skrämmande.

    SvaraRadera
  2. Första `och´ ska bort i första meningen - ska vara "med ensamhet..." Tangent-snubbleri!

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Och har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.