Ferdinand Boberg – Centralposthuset i Stockholm

Stockholms gamla huvudpostkontor vid Rödbodtorget i närheten av Tegelbacken, användes bara i 20 år innan det blev för litet. Det stod klart 1875, och man tyckte att man tagit i ordentligt när det byggdes. Men redan 1896 hade det blivit för trångt. Stockholms befolkning hade ökat väldeliga och alla tyckte de om att skicka brev. Dessutom hade en omfattande postorderverksamhet tagit fart vid den här tiden.   

Postverket beslöt därför att se sig om efter en ny tomt att bygga på. Att det nya posthuset skulle ligga i närheten var givet. Centralstationen hade öppnat 1871 och mycket av posten kördes på järnväg.

Valet föll på den del av kvarteret Riddaren som låg mellan Vasagatan, Bryggargatan, Klara Norra Kyrkogata och Mäster Samuelsgatan. Två tredjedelar av tomten skulle bli posthus.

Arkitekten Gustaf Dahl, som var postverkets sakkunnige i byggnadsfrågor gjorde en studieresa i Tyskland och Belgien för att se hur posthus byggdes där. Väl hemkommen gjorde han planförslag till hur ett nytt centralposthus skulle kunna se ut.

1897 inbjöds fem arkitekter till en tävling om hur fasaderna skulle utformas; Carl Möller, Ludvig Petersson, Ernst Stenhammar, Eugen Thorburn och Ferdinand Boberg. Tävlingen vanns av Ferdinand Boberg.

En av svårigheterna som Boberg hade att brottas med, var hur han skulle kunna få det nya centralposthuset att “sticka ut” bland alla andra, i stort sett lika höga, hus på gatan. Helst hade han sett att byggnaden kunnat få ligga vid en öppen plats eller i slutet av en gata. Detta lät sig nu inte göras, och därför valde han att “utlösa någon lämplig massa ur byggnaden och låta den gå mer eller mindre till väders.” Men det fick heller inte gå så mycket “till väders” att det kunde förväxlas med ett råd- eller stadshus.

Bygget påbörjades 1898 och kunde invigas under pompa och ståt av Oscar II i oktober 1903.

Socklarna gjordes i rödaktig granit från Vätö i Roslagen, fasadernas naturstenspartier av sandsten från Övedskloster och teglet specialbeställdes från Höganäs. Taket kläddes med skiffer.

När jag ser det ärevördiga, drygt 100-åriga centralposthuset på håll, slås jag av dess tyngd och mäktighet. Samtidigt tycks det lyfta och lätta, som om hela huset faktiskt var på väg “till väders”.  Det är så typiskt “Bobergskt”; blandningen av vilande och himlasträvande. Lekfullhet och allvar.

Fast den riktiga lekfullheten syns inte förrän man är alldeles tätt inpå. Runt hela fasaden löper en tallbarrsfris som, om man tittar riktigt noga, här och där gömmer än en blåmes, än en ekorre. Och runt huvudingången flyger brevduvor, alla med varsitt kuvert i näbben. De flyger från norr och söder på sin väg in i porten. De flyger över lätt igenkännbara stockholmsbyggnader; Katarinahissen, slottet, storkyrkan, Johannes kyrka och till och med finns en relief av centralposthuset självt i deras väg.

 

På tornets fasad placerade Boberg reliefer av ömsom posthorn och tre kronor samt Kungliga Generalpoststyrelsens namnchiffer, som för övrigt dyker upp lite både här och där längs fasaden.

Sandstensornamentiken gjordes på plats och arbetet väckte stort intresse bland allmänheten.

1915 började även detta magnifika hus bli en smula för trångt och därför beslöt man bygga ut på den resterande tredjedelen av tomten. Arkitekten Victor Bodin gjorde ritningarna, men även här fick Ferdinand Boberg göra fasaderna. Dessa kläddes i enklare tegel, men bär ändå sin typiskt Bobergska prägel.

Hundra år efter att Posten flyttade in, flyttade de ut igen och hamnade i Tomteboda. Därefter har byggnadens inre renoverats, bland annat har innergårdarna glasats in och den fantastiska byggnaden hyser numer Regeringskansliet.

Som vanlig, dödlig kommer jag inte in här idag, men jag minns att jag understundom – när här fortfarande var postkontor – skötte mina blygsamma postbanksärenden här. Inne i den fantastiska centralhallen. Jag skulle ge en hel del för att få komma in där igen. Med kameran.

När det här huset invigdes var det höjden av modernitet. Man hade elektrisk belysning – Boberg ritade själv armaturerna - hissar, tvättställ, elektriskt styrd klocka samt 58 fristående vattenklosetter av märket Diadem.

I de här perspektiven syns verkligen alla de uppåtsträvande fasadelementen på väg “till väders”.

Den fantastiska portalgirlangen utifrån…

och inifrån…

Så. Nu har jag travat den fantastiska byggnaden runt, och jag är inte precis mindre begeistrad nu än jag var innan. Boberg är min favorit, inte tu tal om saken. Han hade sin alldeles egen stil och sneglade inte särskilt mycket åt vare sig höger eller vänster.

Fast redan här började han bli kritiserad. Han fick höra att han var för lekfull och för dekorativ, att posthuset borde varit mer monumentalt och storvulet…

Nationalromantiken var på väg att stövla sig in.

Och hur jag än vrider och vänder på det, kommer jag aldrig att smyga runt ett sådant här modernt hus med samma fascinerade blickar. Det enda det duger till, är att spegla sin lysande granne. Tyvärr…

Fakta från
Ferdinand Boberg – Arkitekten som konstnär, Ulf Sörenson
Brevborgen vid Vasagatan, Staffan Nilsson, artikel ur Kulturvärden nr 3, 2005
Staden – Stockholms byggnadsminnen, Katarina Juvander