onsdag 24 november 2010

Resan till Firenze - i spänd förväntan


Jag hade faktiskt aldrig flugit förut. Hade aldrig stigit ombord på ett plan. Så det var med en smula blandade känslor jag äntrade Alitalias flight på Kastrup den där oktobermorgonen för nästan exakt 23 år sedan. Men det gick, och storögd som ett barn bligade jag ner på det minilandskap som hittills varit min enda, kända värld.

Vi flög till Linate utanför Milano och sedan vidtog ytterligare resa med buss innan vi var framme vid målet. Firenze. Mörkret föll. Mams och jag snodde platserna längst bak i bussen och satt och kikade ut i sammetsnatten. Såg en bergstopp. Såg en dalgång. Såg en by, en stad, en slottsruin skymta förbi. Fnissiga, trötta, spända av förväntan. Och alldeles oss själva nog.

7

När vi kom fram fick vi mat. En god, matig sallad med parmaskinka och olivbröd. Vi var hungriga och åt ordentligt. Tills vi förstod att det bara var förrätten. Sen kom pastan. Sen kom desserten. Sen storknade vi.

Vi i det här fallet var inte bara mor och jag, utan ett antal kvinnor som för ett studieförbunds räkning skulle studera Florens - konst, arkitektur, folkliv, miljö – för att sedan i sin tur kunna hålla cirklar om det. Jag skulle dokumentera. Fixa bilder som skulle kunna användas i undervisningen. Inte konst. Det fanns färdiga konstbilder, utan just arkitektur, folkliv, miljö. Jag blev trollbunden av staden. Förhäxad. Stirrblind. Och bilderna blev därefter.

10

Mitt fotograferande kom att leva sitt alldeles egna liv, och jag ser när jag tittar på bilderna idag att jag redan då plåtade många närbilder och udda vinklar.

12

Jag strök med fingrarna längs de rusticerade väggarna på Mediceernas palats, snusade i den ljumma vinden och gjorde av med en förfärlig massa positiv färgfilm.

13

16

Den första dagen skulle vi besöka kyrkan San Lorenzo

17

8 kommentarer:

  1. Vacker stad och vackra bilder! Jag har full förståelse för att du blev alldeles förhäxad av staden och miljön där. Det är intressant att titta på bilder man tagit för ett antal år sedan och konstatera att redan då kunde man skönja sin bildstil och konstatera att man fortsatt att utveckla den.

    SvaraRadera
  2. Åh, nu börjar det bli riktigt spännande! Kan knappt bärga mig till fortsättningen... Du har inte möjligen uppskrivet var bild 10 är tagen?

    SvaraRadera
  3. Staffan H: Håller med. Det var som sagt i oktober. Värmen fanns kvar om än med en aning av höst, men himlen var disig. Vi hade nog inte klar sol en enda dag av vår vecka. Utmärkt fotograferingsljus, men med en disig high key som vilade över allting. Utom när det regnade.

    Nora: Hoa! Skruva nu inte upp förväntningarna alltför högt! Det är bara en massa... bilder. Både bild 7 och bild 10 är tagna ut igenom vårt hotellfönster. Jag har namnet på hotellet hemma om du kan bärga dig. Gatan minns jag inte...

    SvaraRadera
  4. Jag kan absolut bärga mig. :-) Och jag skruvar inte upp nåt, det är bara så himla roligt att se Florens och försöka känna igen sig, och känna längtan efter att åka dit igen och upptäcka saker med kameran, något som jag inte hann på den tiden det begav sig.
    Så. Bara.

    SvaraRadera
  5. Förresten hör diset till. Florens har få klara dagar, och min guide var mycket missnöjd när jag anlände på en av dem. "It's all wrong!" kved hon. Diset var liksom obligatoriskt och det som gjorde de toskanska kullarna så magiska. Sa hon.

    SvaraRadera
  6. Nora: Smog i glädjebägaren?

    SvaraRadera
  7. Väldigt fina bilder redan då.
    Jag bodde två somrar i Firenze när jag var i 20-årsåldern, så det här är rena nostalgitrippen för mig.
    Det känns konstigt och väldigt roligt att se staden ungefär när jag själv var där. Vilket år var du och din mamma där?

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.