Resan till Firenze - i spänd förväntan

Jag hade faktiskt aldrig flugit förut. Hade aldrig stigit ombord på ett plan. Så det var med en smula blandade känslor jag äntrade Alitalias flight på Kastrup den där oktobermorgonen för nästan exakt 23 år sedan. Men det gick, och storögd som ett barn bligade jag ner på det minilandskap som hittills varit min enda, kända värld.

Vi flög till Linate utanför Milano och sedan vidtog ytterligare resa med buss innan vi var framme vid målet. Firenze. Mörkret föll. Mams och jag snodde platserna längst bak i bussen och satt och kikade ut i sammetsnatten. Såg en bergstopp. Såg en dalgång. Såg en by, en stad, en slottsruin skymta förbi. Fnissiga, trötta, spända av förväntan. Och alldeles oss själva nog.

När vi kom fram fick vi mat. En god, matig sallad med parmaskinka och olivbröd. Vi var hungriga och åt ordentligt. Tills vi förstod att det bara var förrätten. Sen kom pastan. Sen kom desserten. Sen storknade vi.

Vi i det här fallet var inte bara mor och jag, utan ett antal kvinnor som för ett studieförbunds räkning skulle studera Florens - konst, arkitektur, folkliv, miljö – för att sedan i sin tur kunna hålla cirklar om det. Jag skulle dokumentera. Fixa bilder som skulle kunna användas i undervisningen. Inte konst. Det fanns färdiga konstbilder, utan just arkitektur, folkliv, miljö. Jag blev trollbunden av staden. Förhäxad. Stirrblind. Och bilderna blev därefter.

Mitt fotograferande kom att leva sitt alldeles egna liv, och jag ser när jag tittar på bilderna idag att jag redan då plåtade många närbilder och udda vinklar.

Jag strök med fingrarna längs de rusticerade väggarna på Mediceernas palats, snusade i den ljumma vinden och gjorde av med en förfärlig massa positiv färgfilm.

Den första dagen skulle vi besöka kyrkan San Lorenzo…