Man går till Edvard Anderssons växthus

Jag har varit i Edvard Anderssons växthus många gånger, ändå går jag alltid lika gärna dit igen. I synnerhet så här års och om jag kan få visa någon som aldrig varit där förut.

Visa detta ljuvliga medelhavsväxthus som fungerar som en energikick och en ljus-, doft- och klorofyllinjektion när kylan biter sig fast utanför och mörkret faller.

Bloggvännen Nora och jag hade stämt träff och började med en fika på hyllan och en syndig morotskaka.

Det som är så roligt med att träffa andra bloggare – i synnerhet fotobloggare – är att se hur den andra personen har tolkat det man sett tillsammans.

Man kan stå och rikta sina kameror mot samma motiv, ändå kanske man ser helt olika saker.

Det första vi kände när vi kom in genom dörrarna var… doften, luftfuktigheten, som sammet mot novemberkinder. Ljuvligt! Som att äntligen få dra ett djupt andetag efter att ha hållit andan i veckor.

Sedan följde ett ivrigt rasslande av spegelreflexer avbrutet av ahh-anden, fniss och –Titta på den här! och –Har du sett!!

Och jo. Även i detta paradis finns en orm.

Och vem dök upp i ett bananträd, om inte Emsers Apa!

Vi tittade uppåt, vi tittade neråt, vi kröp och vi krånglade. Åtminstone jag… Krånglade.

Vi stack till och med ner näsorna i de köttätande för att kontrollera om de nafsades.

Småningom började klockan dra sig mot skymning. Solen sjönk bakom horisonten och det var dags att avsluta det livgivande besöket och ge sig ut i mörker och verklighet igen.

Rosiga och glada lovade vi varandra att det inte var sista gången vi gick till Edvard Andersson tillsammans.

Professor Wittrocks torn nickade instämmande.

Tack Nora för en riktigt fin eftermiddag!