Barndomshem

En diabildsscanner kan vara nyckeln till ens barndom. Nå, visserligen har jag en bra Leitz-projektor och en juste filmduk, men det är ändå lite på det viset att det blir sällan man riggar.

I magasinet där jag förvarade mina diabilder från min och mamsens Florensresa för över 20 år sedan stod - liksom på slängen - några bilder från mitt barndomshem. Några av dem dessutom med mig själv på...

Det sitter inga gardiner i fönstren. Vi måste ha varit alldeles sprillans nyinflyttade. Eller bara på husesyn.



Jo, det är jag som kryper i trappan. Och på översta bilden sitter jag i mors knä. Far måste ha klättrat upp på berget för att ta bilden. Berget som stod så nära och i sydväst, så att solen försvann bakom vid kl 15. Sommar som vinter. Lustigt att jag aldrig brydde mig som barn. Fast jag minns att mor klagade. För övrigt var utsikten magnifik.



Ut över slätten. Slätten som varit havsbotten. Längst därute i soldiset fjorden. Om man sträckte sin fantasi lite. Färlevfjorden. Fast vi sa Färlefjorden. Fälefjården.

Idag ser HUSET liksom naket ut. Avskalat. Plastfärgsinbakat. Vindskuporna och det fina, runda fönstret och frontespisen det satt i är borta.



En barndomsvärld. Ett litet slott med sinnesfrid och äventyr. Man kunde gå på listen ovanför stenfoten runt om hela huset, krampaktigt hållande i lockbrädorna. Trillade man ner var man död och fick börja om från början. Vid trapporna gällde det att inte nudda marken.

I grunden satt katthål. Där innanför var mörkt och kusligt och luktade... fukt? I källaren stod Pannan med sitt glödande öga och var liffsfali. Var jag i närheten när den förtände, så sprang jag allt vad mina små pinnben kunde bära. Den var Hemske. I källaren fanns också Matkällaren och Potatislåren. Upptäcktsplatser och upplevelserum för ett barn med fantasi.

På gården stod Vedboden, Svinstian och Garaget. På garagets vind hade jag mitt Ställe. Dit fick man klänga och där fick man vara ifred.



I backen nedanför huset stod Eken. Den enorma. Det hände - fler än en gång - att jag klättrade upp och sedan inte vågade ta mig ner. Så där satt jag. I timmar. Och övervägde min brist på mod och alternativa nedhasningsvägar. Och vad som skulle kunna hända om jag trillade. Eller blev sittande där resten av livet och blev tvungen att svälta ijäl.

Vid Ekens rot fans två håligheter och dessa innehöll två olika sorters sand. Varför förstod jag aldrig, men de var bra att ha. Två olika sorters sand är mycket bra att ha när man är liten.



Jo, cykel fick jag tidigt. Men jag lärde mig inte cykla förrän jag var 11, och då på min kompis Anders pojkcykel med limpa. Jag tog inte körkort förrän vid 28 heller. Månne jag alltid varit en fegpropp...



Det var ett spännandehus, det här huset. Prång och falia trappor och slasktratten i köket som skvallrade när de kokade kål nere på skolan. Den skvallrade nog lite både nu och då, men det var bara när de kokade kål, som det luktade...

Vinden och vindstrappen, barnkammarn och Mommos rum, stora hallen och lilla hallen och jungfrukammarn... Egentligen var det nog ett fuskbygge. Det drog olja och var golvkallt och di sa, di gamle, att innan tapeterna kom på kunde man se byn genom brädfordringen.

Inte desto mindre tänkte jag när vi flyttade härifrån efter 13 år... -När jag blir stor ska jag köpa tillbaka det! Barndomshuset.