Kvarteret Drivbänken, Äppelviken, Bromma

Att mormor och morfar bott i Äppelviken visste jag om. Och att de bodde där när mor föddes. Men var det var eller på vilken adress, det hade vi ingen aning om. Förra julen när vi satt och tittade på gamla kort, fick vi plötsligt fram ett vykort med en adress på Äppelvikstorget.



Igår åkte vi dit. Och eftersom jag är den jag är så stampade jag uppför trappan och knackade på. -Hej! Här är jag! Min mormor och morfar har bott här!

Jag blev mycket väl mottagen och fick titta runt i huset, som var verkligt pietetsfullt och vackert renoverat med många originaldetaljer kvar. Det kändes så starkt att se de här rummen som mor bodde i när hon var nyfödd.

Syster Ninna hittade i går kväll en anteckning i morfars memoarer, där han skriver att den lilla familjen är skingrad. Mormor med de två äldsta på ett ställe och morfar inackorderad på ett annat. Byggandet av deras nyinköpta radhus har dragit ut på tiden och kontraktet på deras hyrda villa i Storängen har gått ut.

Ett helt år får de vänta på sitt Äppelvikshus. Det skulle ha varit inflyttningsklart i oktober 1919 men först 1 oktober 1920 får de flytta in. Tre år senare föds mor som nummer tre i barnaskaran.

Radhusområdet Drivbänken, Äppelviken, Bromma ritades av arkitekt Gunnar Wetterling (f. 1881, årsbarn med morfar) efter engelska och tyska förebilder. Inne på gården har varje hus en egen täppa och ofta skiljs de små tomterna åt av äppelträd. Mitt på gården finns allmänning med gångar och förråd.

Villaägarna runt kvarteret var inte helt lyckliga över tilltaget att bygga radhus. Radhus var varken vanliga eller populära och det visade sig också att lägenheterna var svårsålda. Dessutom fick strejker och strul i byggbranschen bygget att dra ut på tiden.

Radhusområdet byggdes efter tyska och engelska förebilder och var avsedda för medelklassen. Tidigare hade den här typen av bostäder främst byggts som arbetarbostäder, och kanske var det därför de omkringboende protesterade. Inte ville de ha arbetare i sina fina kvarter. Not in my backyard!

Idag är dessa radhus mycket eftertraktade och det är tämligen sällan som man kan se lägenheter till salu. Eller som familjen i mormors och morfars hus uttryckte saken: -Flyttar man härifrån, så är det med fötterna före!

Jag gick en vända i kvarteret med kameran efter att jag fått se mormors och morfars hus. Solen var på nedgång och sände sneda strålar in mellan husen. Det var bitigt i luften och ljuset var kallvarmt.

Jag tycker mycket om de här husen. Stilen, detaljerna, färgerna. Tanken. Att jag sedan vet att min familj bott här, gör platsen än mer värdefull i mina ögon.

Inomhus är detaljerna, i de fall de finns kvar, också mycket genomtänkta. Trappräcken, små vädringsfönster, spröjsar, vindskupor. Tidningen Drömhem och trädgård hade i årets aprilnummer ett mycket fint reportage från just ett av de här husen.



Jag tackar återigen den trevliga familj som öppnade sina dörrar för en dotterdotter till deras hus första ägare.