söndag 13 december 2009

Kvarteret Drivbänken, Äppelviken, Bromma



Att mormor och morfar bott i Äppelviken visste jag om. Och att de bodde där när mor föddes. Men var det var eller på vilken adress, det hade vi ingen aning om. Förra julen när vi satt och tittade på gamla kort, fick vi plötsligt fram ett vykort med en adress på Äppelvikstorget.



Igår åkte vi dit. Och eftersom jag är den jag är så stampade jag uppför trappan och knackade på. -Hej! Här är jag! Min mormor och morfar har bott här!

Jag blev mycket väl mottagen och fick titta runt i huset, som var verkligt pietetsfullt och vackert renoverat med många originaldetaljer kvar. Det kändes så starkt att se de här rummen som mor bodde i när hon var nyfödd.



Syster Ninna hittade i går kväll en anteckning i morfars memoarer, där han skriver att den lilla familjen är skingrad. Mormor med de två äldsta på ett ställe och morfar inackorderad på ett annat. Byggandet av deras nyinköpta radhus har dragit ut på tiden och kontraktet på deras hyrda villa i Storängen har gått ut.



Ett helt år får de vänta på sitt Äppelvikshus. Det skulle ha varit inflyttningsklart i oktober 1919 men först 1 oktober 1920 får de flytta in. Tre år senare föds mor som nummer tre i barnaskaran.



Radhusområdet Drivbänken, Äppelviken, Bromma ritades av arkitekt Gunnar Wetterling (f. 1881, årsbarn med morfar) efter engelska och tyska förebilder. Inne på gården har varje hus en egen täppa och ofta skiljs de små tomterna åt av äppelträd. Mitt på gården finns allmänning med gångar och förråd.



Villaägarna runt kvarteret var inte helt lyckliga över tilltaget att bygga radhus. Radhus var varken vanliga eller populära och det visade sig också att lägenheterna var svårsålda. Dessutom fick strejker och strul i byggbranschen bygget att dra ut på tiden.



Radhusområdet byggdes efter tyska och engelska förebilder och var avsedda för medelklassen. Tidigare hade den här typen av bostäder främst byggts som arbetarbostäder, och kanske var det därför de omkringboende protesterade. Inte ville de ha arbetare i sina fina kvarter. Not in my backyard!



Idag är dessa radhus mycket eftertraktade och det är tämligen sällan som man kan se lägenheter till salu. Eller som familjen i mormors och morfars hus uttryckte saken: -Flyttar man härifrån, så är det med fötterna före!



Jag gick en vända i kvarteret med kameran efter att jag fått se mormors och morfars hus. Solen var på nedgång och sände sneda strålar in mellan husen. Det var bitigt i luften och ljuset var kallvarmt.




Jag tycker mycket om de här husen. Stilen, detaljerna, färgerna. Tanken. Att jag sedan vet att min familj bott här, gör platsen än mer värdefull i mina ögon.



Inomhus är detaljerna, i de fall de finns kvar, också mycket genomtänkta. Trappräcken, små vädringsfönster, spröjsar, vindskupor. Tidningen Drömhem och trädgård hade i årets aprilnummer ett mycket fint reportage från just ett av de här husen.



Jag tackar återigen den trevliga familj som öppnade sina dörrar för en dotterdotter till deras hus första ägare.

15 kommentarer:

  1. slottsträdgårdsmästaren13 december 2009 21:07

    Där inne på gården har jag jobbat, även beskurit rosenhagtornsträden mot Alviksvägen...innan de blev sönderbeskurna av någon klåpare. Det är ett fint område tycker jag.

    SvaraRadera
  2. Slottsträdgårdsmästaren: Där ser man. Nästan din hemmaplan. Var har du inte varit, min vän...

    SvaraRadera
  3. så du hittade bilden själv...

    SvaraRadera
  4. Ninna: Nej! Det där är en Wikipediabild...

    SvaraRadera
  5. Åh, så fint! Och vissa fönster har luckor, precis som här i Provence!

    Påminner lite om färgerna här också. Och lite om Södra Promenaden i Norrköping där det också finns "engelska" radhus.

    SvaraRadera
  6. Monet: Jag måste bara ta mig hit igen när alla äppelträden blommar. Det måste vara jättevackert då. Aha! Norrköping också! Byggda ungefär samtidigt? Spännande!

    SvaraRadera
  7. De där radhusen i Äppelviken är så otroligt fina, jag har ofta tittat längtansfullt på dem när jag bodde i Sthlm.
    Ja, nuförtiden är de verkligen eftertraktade och hur dyra som helst - vilket inte är undra på.

    Vilket känslosamt besök det måste ha varit för dig, att vandra runt i just det huset. Huset hus.
    Det måste varit rätt roligt för familjen som bodde där idag, att få höra lite om människorna som bodde där från början.

    SvaraRadera
  8. Vilka fina hus och så mycken historia! Själv bor jag i en gammal småskola och det händer, fast alltmer sällan av förklarliga skäl, att det stannar folk vid vår grind. Någon stiger ur bilen och kommer fram och frågar om han/hon får komma in och titta. Visst får de det. Och då har det hänt mer än en gång att man har ställt sig mitt i rummet och sagt: "Här satt jag!" Klart man bjussar på lite nostalgi!

    SvaraRadera
  9. Christina: En gång tidigare har jag varit där, det är många år sedan. Min ex-svärfar var god vän med tecknaren Martin Lamm som bodde i något av de där husen. Jag minns att vi var där och hälsade på, men det är allt jag minns.

    Min förhoppning är ju att hitta bilder i morfars arkiv som är tagna under den tiden. Jag lovade familjen att de skulle få om jag hittade något.

    Lisette: Ja, det är en alldeles speciell känsla att komma till en plats där antingen man själv varit eller bott eller någon i ens familj. Jag är övertygad om att den där nostalgitrippen du bjuder på åt den som kommer in och minns var den satt i sin bänk en gång i tiden, är värdefull.

    SvaraRadera
  10. Mira: Oj, har du träffat Martin Lamm i verkligheten! Det var en av mina stora tecknar-idoler när jag växte upp :) Otroligt begåvad.

    SvaraRadera
  11. For et nydelig boligområde - og så fint at dere fikk komme inn og se hvordan det så ut! I Oslo er det noen steder bygget over samme filosofi - etter engelsk mønster. I Ullevål Hageby bor det som kan krype og gå av kulturfolk, journalister, forfattere. Og prisen er helt astronomisk som man skal kjøpe-

    SvaraRadera
  12. Christina: Skicklig, driven och med en knivskarp iakttagelseförmåga. Tyvärr gick han ju bort alldeles för tidigt...

    Anita: Eftersom nu den här typen av radhus har blivit så oerhört eftertraktade så begriper jag inte varför man inte fortsatt att bygga så. Hur ser radhusen ut på 60-, 70- och 80-talen? Är det rusning efter dessa? Nope...

    SvaraRadera
  13. Det där sättet att planera och bygga ett bostadsområde på var något nytt och det finns många fina exempel i de trakterna. Jag tog ett par promenader utefter Nockebybanan i våras och fick en del bilder av omgivningarna på köpet, även om avsikten var att dokumentera de gamla spårvagnarna innan de försvann några veckor senare. Jag ska bege mig ditåt igen, men då utan fokus på spårvagnar.

    SvaraRadera
  14. Staffan H: Jag tror jag kommer ihåg det inlägget. Tänk att gå dit igen när alla äppelträden blommar! Jag vet! Vi går dit tillsammans och tar med Slottis! Så kan han visa sin häck! Jag menar rosenhagtornshäcken!

    SvaraRadera
  15. Har ju missat detta inlägg.!
    Härligt område det där. Eller kanske snarare härlig typ av hus. Undrar varför man alltid blir så otroligt fascinerad av den här typen av byggnationer... Det är som att det är så perfekt (färgsättningen, detaljerna), man kan inte låta bli att fundera över allt som har hänt inom husens väggar sedan de byggdes. Och jag kan förstå att har man väl flyttat in så sitter man kvar!
    Vilken märklig stämning det måste varit att trampa samma plankor som din mormor och morfar. Lägga handen på en dörrkarm och veta att ditt blod innan dig kanske vilat sin hand på samma ställe. Det är att mötas genom tiden.

    PS. Och tack för levande ljus förslaget häromdagen. Det fick mig att le och må bra. :-)

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.