fredag 4 december 2009

De hundrades valv



Från Prinsens galleri i Stockholms stadshus kommer man, via den lilla Ovalen - det rum som används som vigselrum - till ett rum... Nej en hall... Nej... En... Jag vet inte vad jag ska säga. Det utrymme (?) som vi sedan kom in (ut) i tog fullständigt andan ur mig. Jag gick runt, baklänges, i sidled. Och runt igen.



Hallen sjunger. En dov ton som berättar om tyngd och rymd. Om röster och rötter. Om tankars och drömmars himlasträvande, armuppstäckande - jubel?



De hundrades valv. 31 (trettioen) meter i takhöjd. Ovanför oss finns Stora Tornet. 106 meter från fot till topp. Och den lysande sexkanten högst där uppe i toppen av valvet är bara ett lock. Det går att flytta så man ser upp i museet. I museets tak finns också ett lock som går att skjuta åt sidan, och ovanför det, i taket på nästa tornrum finns ännu ett lock, som... Flyttar man på alla locken i taken på tornrummen så kan man till slut se ända upp i klocktornet. Här är det inte bara tanken som svindlar...



Den mäktiga skapelse som utgör Stadshusets torn vilar på åtta betongpelare, fem meter i diameter, som i sin tur står på bergrunden som befinner sig 11 meter under markplanet. Inte undra på att tornet sjunger.



En bit upp på den norra väggen gapar ett stort svart hål. Fantasieggande som alla svarta hål. Det är mynningen till en ventilationstrumma. Men jag skulle inte förvånas ett ögonblick om där inne vilade en - om än aldrig så liten - singularitet.



Det södra fönstret vetter mot Riddarfjärden och kolonnen med Christian Erikssons Engelbrektsstaty, som kom på plats först 1932.



In igenom den här hallen skulle de folkvalda komma på sin väg till Rådssalen. Taket är uppbyggt av 100 småvalv som ska symbolisera de folkvaldas antal. Månne de skulle begrunda sin litenhet innan de steg in för att fatta sina viktiga beslut?



På den norra väggen sitter också Sankt Göransleken, som snurrar till tonerna av klockspelets Örjanslåt kl 12 och kl 18 varje dag under sommarhalvåret. På bilden nedan syns den balkong som är utehalvan av Sankt Göranslekens karusellbana. Figurerna är gjorda av Gustav Nilsson.



5 kommentarer:

  1. Woooow. For en utsikt og for et hvelv! Takk skal du ha, Mira. Jeg har vært så fantasiløs at jeg aldri har beveget meg videre innover i Stadshuset.

    SvaraRadera
  2. Anita: Så är det nog. Man tittar på Blå hallen och Gyllene salen och kanske på Prinsena galleri, men till De hundrades valv når man kanske aldrig. Jag vet inte hur det är med de guidade visningarna. Nog måste de väl ändå gå dit?

    SvaraRadera
  3. I det ovala vigselrummet har jag varit. Det var ett vackert rum. Naturligtvis gick vi i de där trapporna. Det var storslaget det med.

    När jag var vid Stadshuset i somras stod det brudpar och bröllopsgäster på kö utanför. Gav ett något kontrastfyllt intryck med alla uppklädda människor på rad och bekvämt klädda turister som strosade runt, insöp atmosfären och fotograferade flitigt. Livet är kul!

    SvaraRadera
  4. exposemaximum: Thank You for passing by! Yes, is'nt it? And this hall, or what ever I can call it, is the most spectacular place in the building! I must go there again!

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.