Edward Gorey

Ända sedan jag drog fram ett par böcker av Edward Gorey ur en god väns bokhylla för sisådär 30 år sedan, har jag gillat den mannens lätt morbida stil; små, spetiga, tuschteckningar fyllda av tusentals streck. Dystra rum, styvstärkta viktorianska damer och herrar och bleka, olyckliga barn. 

Det kan tyckas som något alldeles förskräckligt, men det hela är så teatraliskt så man knappt kan låta bli att dra på munnen åt det. Det är på något sätt FÖR overkligt.

Det böcker jag lusläste, för inte kan man väl säga lustittade?, i då var “The Hapless Child” om den olyckliga Charlotta Sophia och “The West Wing”, en bok fylld av hemlighetsfulla bilder från rum där någon just varit. Eller?

Cirka tio år senare hittade jag de här bilderna i en tidning, och jag rev ur och sparade dem. “The Improvable Landscape”. De har legat på mitt skrivbord det senaste året. Gång på gång har jag försökt samla mig för att göra ett inlägg om den märklige Edward Gorey, men inte riktigt kommit mig för. Det har på något sätt blivit för stort. Jag vill visa så mycket. Skriva så mycket.

Men när jag idag var in i min lilla kvartersbokhandel, fick jag se att det just kommit en svensk utgåva av Edwards berättelser; “De förryckta kusinerna och andra historier”, i översättning av Erik Andersson och med efterord av Jonas Ellerström, Sanatorium förlag (så passande).

Och då tyckte jag att det var dags att skriva en liten rad om denne märklige författare och tecknare, eller berättare som jag hellre skulle vilja kalla honom.

Upptäck honom! Köp boken! Köp fler böcker av honom! Förundras!