Glasbruksgatan och Dihlströmska

När jag kom ner för den lilla trappan längst in på Roddargatan hajade jag till. Glasbruksgatan. Den har morfar skrivit om. Han beskriver Stora och Lilla Glasbruksgatan. Uppenbarligen försvann Lilla Glasbruksgatan då Katarinavägen byggdes.

Jag gick gatan i hela dess längd från Klevgränd i väster till Nytorgsgatan i öster. Längst i väster kan man se det spännande Sjömansinstitutet, som bara i sig är värt ett eget inlägg.

Men... Det blir en annan gång.



I hörnet mot Nytorgsgatan ligger den gamla Dihlströmska inrättningen som morfar beskriver i sina memoarer:

"Dihlströmmarna voro inrättningshjon, som logerade på Dihlströmska inrättningen, en dåtida "filantropisk" skapelse, som hade sitt huvudkvarter i några gamla byggnader - delvis från 1700-talet - uppe i norra änden av Nytorgsgatan. Åtskilliga hundra gånger har jag passerat den stora porten till "Dihlströmska inrättningen", uppförd omkring 1797 - 1800.

Det var från nutida hygienisk synpunkt ganska synd om Dihlströmmarna. När de i sina träskor på kvällen efter arbetets slut i marschkolonn klapprade fram Nytorgsgatan upp till sina logement, var det nog åtskilliga som fasade för den tjocka luften "hemma". Man var ju åtminstone van vid någotsånär frisk luft därnere på arbetsplatsen.

I ett av rummen skall ha funnits ej mindre än 150 bäddar, fastän golvytan ej kunde härbärgera mer än på sin höjd 50 sängar. Men dessa voro tre våningar höga och att praktisera sig upp i den överst under taket belägna, var nog ett litet konststycke, som krävde en viss övning. Passageraren i denna översta säng kunde inte sitta i sängen, ty då slog han huvudet i taket.

"Moderna bekvämligheter" voro naturligtvis fullständigt okända begrepp på den tiden. Avloppsledningar saknades, och därför fanns vid dörren i logementen stora träkar, som varje morgon måste bäras ner på gården för att tömmas. Det är lätt att föreställa sig, hurdan odören skulle vara vid taket i dessa logement, när 150 omgångar ofta våta kläder eller rättare paltor voro upphängda till tork."

Läs mer om Dihlströmmarna i morfars memoarer.




"Nedanför "Dihlströms" låg de båda Glasbruksgatorna - den stora och den lilla. Där fanns mycket att se.

Där bodde bl.a. Francesca.

Francesca var dotter till "Tusenkonstnären", en italienare, som gick på gårdarna och spelade positiv. Han var en liten svartmuskig sprattelgubbe, som såg ovanligt bra ut. Han hade långt gråsprängt skägg och vänliga ögon. Han var så gammal, att man gott kunde ha tagit honom för Francescas farfar.

Frampå magen bar han ett litet lustigt, säkerligen mycket gammalmodigt positiv (eller var det nyckelharpa?) och på ryggen en väldig bastrumma, som synbarligen var ganska tung för den lilla gubben, ty han gick mycket framåtlutad, då han stultade iväg mellan gårdarna. På huvudet hade han en blank, skinande mässingshatt med små klockor dinglande i kantbrättena. De pinglade så vackert, då han ibland skakade på huvudet i takt med musiken."

Läs mer om Francesca här.




Mitt emot den stora porten till "Dihlströmska" ligger det här lustiga lilla huset. Tittar man åt norr härifrån ser man stora staden. Hit kommer turisterna och pekar med sina objektiv. Det gjorde inte jag. Går man åt söder så kommer man in på Nytorgsgatan.

Jag gick åt söder.

Jag börjar komma morfar på spåren...