tisdag 22 juni 2010

Katarina kyrka



När jag travar runt här på Söder i min jakt på morfars boplatser, finns det någon som det inte går att undgå.

Hon sticker upp sin lanternin med himlaspiran i alla väderstreck. Står jag bakom ett plank och vänder huvudet lite uppåt, då är hon där. Smyger jag runt ett hörn så tittar hon fram. Och skulle det vara så att jag inte ser henne alls av någon anledning, ja - då hör jag hennes klockas slag.




Katarina kyrka. Som byggdes på Katarinaberget över askan från de som brändes efter Stockholms blodbad. Katarina. Som enligt sägnen skulle få sitt torn raserat två gånger på grund av detta. Och så har skett.

Första gången brann hon 1723 och andra gången helt nyligen; 1990. Men hon reser sig igen och igen. Om det finns någon kyrka här i Stockholm som är "min" så är det Katarina.

I hennes park har jag suttit. Hennes klockslag har ledsagat mig genom sömnlösa nätter och hennes kupol har lett mig rätt när jag skulle gå hem. Katarina.

Jag grät bitterligen när hon brann.




Nu står hon här och lyser i vitt och gult. Det åttkantiga tornet vänder sig åt alla håll. Det är som om kyrkan inte har någon fram- eller baksida. Märkligt nog har jag inte varit inne i den särskilt ofta. Det behövs inte. Katarina är lika mycket "andaktsrum" på utsidan.




Men inte var hon så här gul när jag bodde här, innan branden? Märkligt att jag inte minns. Beigare? Brunare? Smutsigare? Nu är hon en gräddbakelse. En skimrande skönhet.



Himlens återspegling i de munblåsta glasen tycks stänga ute. Det blir stopp. Insynsskydd. Eller kyrka som återspeglar himmel?

Helt i sin ordning. Är det inte så det ska vara?




Morfar nämner Katarina på flera ställen i sina memoarer. Men hon blir aldrig huvudperson i berättelserna.

Hon dyker upp i texten som i sin egen omgivning. Bakom ett plank. Runt en krök. Svävande över kåkstadens tak.




Och jag går vidare utefter Högbergsgatan...


9 kommentarer:

  1. Så roligt att jag hittade din blogg! Har bott i Stockholm under tre år i min ungdom - då i Gamla Stan - men eftersom jag gick i skola på Östemalm var jag mycket litet söderut...

    Båda mina döttrar med familjer bor i Stockholm så det blir en del resor dit numera. Nästa gång ska jag passa på att gå lite där du fotat - min mans far var född just i de trakter som du beskriver. Helt underbara foton att njuta av också...

    Vad gäller layouten har jag skrivit en kommentar i min blogg om den - om du har tid att gå in och kolla!

    SvaraRadera
  2. Du beskriver henne väl - just så är hon, den goda Katarina! Hon dyker upp vart man än går på den delen av Södermalm och dominerar gaturummet utan att ta över. Jag är född i Katarina församling, så för mig är den kyrkan speciell och jag fick en mindre chock när hon brann den 17 maj 1990. Nu är hon, precis som du säger, vackrare än någonsin och jag var där på en konsert i vintras och hörde Rachmaninovs ortodoxa mässa sjungas av Eric Ericssons kammarkör. Maffigt!

    SvaraRadera
  3. Randiga Tråden: Visst är pampig ett härligt (bortglömt) ord! :)

    Musikanta: Välkommen hit! Det är alltid roligt med nya bekantskaper! Jag hittade till din blogg via någons länkade länkar. Minns inte riktigt hur jag surfade...

    Jag ska bums gå in och kolla din replik! Ha en skön midsommar!

    Staffan H: Tack! Nu när hon är så ljus, verkar hon verkligen sväva som en skyddsängel över hela sin församling och lite till.

    SvaraRadera
  4. Sikken en smuk billedrække om en kirke, dens historie...og din familie/din historie. Den er vakker! Og ligger høj, så man aldrig glemmer gud og hans hus ;O)

    SvaraRadera
  5. Aputsiaq: Nästan alla Söders kyrkor ligger högt. Högalid, Sofia, Katarina... Synas långt, höras långt... Jag vet inte om du varit i Stockholm så du vet hur Söder ser ut...

    SvaraRadera
  6. Mycket värme och kärlek i dina ord om den vackra Katarina....
    Önskar dig en solig och fin midsommarhelg!

    SvaraRadera
  7. Katarina är den kyrka jag tycker är vackrast av Söders kyrkor. Du sätter fingret på varför. Den kvällen hon brann hade vi fest på vår dåvarande ateljé på Svartensgatan 4. Vår kollega Mimmi Tollerup bodde då granne med kyrkan. Hon berättade att det var så hett att de inte kunde stå närmare sitt fönster än två meter, fast det var stängt.
    Kvällen då Katarina brann är en sån där tidsdelare för mig... ungefär som "när eldkvarn brann".
    Jag är väldigt glad att man kunde återställa den så fint. Vår södergubbe Johnte berättade mycket om renoveringen. Han sprang där så gott som dagligen och gav dem goda råd, snickare som han var.

    SvaraRadera
  8. Billan: Tack! Jag hoppas att du fått detsamma. Åskan tog vårt nätverkskort på midsommardagen, så det har varit datorlöst i helgen.

    Karin: Hu så otäckt. Att hon vågade vara kvar i lägenheten! Jag hade flyttat från Katarina då det hände, men ändå skar branden som knivar i hjärtat.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.