Långban - träkolshyttan


Bara ett stenkast från Långbans gruvor ligger hyttan med masugn och rostugn. Och återigen infinner sig den där känslan av igenkänning, äventyr, spänning - ja rent av kärlek - till platser av det här slaget. Byggnaden, den gamla tekniken, funktionen, elden, järnet - ja, jag vet inte vad det är. Kanske ska jag använda morfars ord här...

"[...] jag såg poesin över den magiska kranslågan på masugnen eller i de gnistrande kristallerna i malmen nere i de djupa gruvorterna. Jag såg konstnärliga belysningseffekter nere i bessemerverk och valsverk.

 Men poesin i ett järnverk eller en gruva lever en nutida ingeniör inte på. Möjligen kan han ha den bredvid sitt arbete som en hobby."

Han har rätt. Det har någonting med poesi och magi att göra. Men så var morfar en obotlig romantiker - han liksom troligtvis jag.

Jag ser skönhet i sinnerstenens turkosgyllene skiftningar. Skönhet i järnets färg och form, oavsett det glöder av hetta eller ligger rostigt på marken. Beundrar yrkeskunskapen hos de masmästare, stegresare, bokare, gjutare, hundlassare, hyttdrängar, klensmeder, kolrisslare, kolskjutare, krossare, krossförmän, malmskjutare, rostbrännare, rostugnsförmän, uppsättare och slaggskjutare som alla hade sin givna plats vid en hytta. Vilka män! För män var de nog allihop på den tiden.

Jag ser också framför mig alla de teckningar som Ferdinand Boberg åkte runt och gjorde av utrotningshotade miljöer runt om i Sverige, bland annat från olika järnbruk. Denna teckning nedan är just från Långbanshyttan 1919. Nå. Boberg var på sitt vis också en stor romantiker.

Hyttarbete var troligtvis rent och skärt slitgöra, men yrkesstolthet hade de, Gubbarna.
















Jag måste få säga något om skötsel och informationsmaterial här vid Långban. Platsen sköts och administreras av Värmlands museum, och jag måste säga att de gör det riktigt bra. Som grafisk formgivare med många yrkesverksamma år bakom mig, gillar jag verkligen deras tryckta material, både i form av informationsskyltar och foldrar. Museibutiken är välkomnande och välförsedd och utställningen i det gamla spelhuset spännande. Till och med toaletterna är välstädade... Så tack Värmlands museum för en trevlig helhetsupplevelse. Men jag är inte riktigt klar än. Svens Bio är ju kvar...  Och kanalen...

Läs mer om verksamheten vid Långbans träkolshytta här.

Kommentarer

  1. Kul att få läsa om Långban! Eftersom jag är uppväxt på en gammal bruksort, med hytta, rostugn, slaggtipp och många byggnader av sinnersten (kul att du använder det ordet och inte det vanligare sintersten), blir det mycket igenkänning. Tyvärr är det mesta rivet hemmavid, så när jag ska förklara för barn och barnbarn hur det såg ut en gång blir det svårt. Vi får kanske göra en utflykt till Långban, bara 40 minuter bort! Här finns en skildring från "mitt bruk", från förr i tiden:
    https://www.karinenglund.com/johan-olov/kvinnfolkssmide-av-johan-olov/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Karin! Kul att du hittade hit! Klart ni ska åka till Långban. Det är en verkligt fin plats om man gillar gamla bruk och gruvor. Och... Uppenbarligen fanns det visst kvinnor på bruken förr! Fin berättelse!

      Radera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg