Långban - lavar och schakt

Jag vet inte vad det är som händer i mig när jag kommer till en gammal gruvby. Det är väldigt sammansatta känslor som tar tag i mig och får mig att storögt greppa kameran och älga omkring ibland lavar, hyttor och gruvhål. Vänder blicken och objektivet än hit än dit, söker vinklar och ljus, färg och form. Men jag hör också röster. Ekon ur de djupa schakten, rassel av konstgångar och kedjor. Anar sotiga ansikten bakom krikar och krokar. Ser folket. Som slet där en gång. Hör suckarna men också skratten. Kanske sjöng de. Arbetssånger. Hejhå, hejhå...

Kanske är det arvet efter morfar, bergsingenjören, som trots sin fina utbildning inte räddes skitgöra eller att klänga på oändliga stegar i de ekande gruvhålen.

Vet inte. Kan inte svara på varför dessa orter tar ett sådant tag i mig, men detta är vad jag såg i Långban, den gamla gruvbyn i östra Värmland. Kan det, förutom historiens vingslag, kanske också handla om de vindlande djupen, de svarta tunnlarna, de glimmande mineralerna...

Fakta om platsen kan med fördel hämtas här på filipstadsbergslag.com välskrivet och initierat.

Det vattenfyllda djupet i Lokalaven där personhissen gick upp och ner och karlarna slapp klättra på stegar.

Vajrar och hjul mellan Nya schaktets lave och spelhuset.

Nya schaktets lave och skrädhuset.

Varphögen, numer inhägnad. Finns tydligen en hel del mineral kvar. Men VAD gör tekannan där?

Hissen vid Nya schaktets lave.

Storgruvan. Vägrade klättra i den där trappen. Det är sådant jag drömmer mardrömmar om på nätterna...