Mellan Medelhavet och bergen


Så har vi då varit tillbaka i vår franska by mellan Medelhavet och bergen. Bergen ser vi, men Medelhavet sticker liksom inte upp 500-1000 meter över horisonten, så det syns inte. Men det finns där. Vi tittade på det.


Jag försöker utforska. Knallar gata upp och gata ner. Viker runt hörn och kikar in på gårdar. Försöker lära känna.


Det går sådär. Allt är så...  sydländskt. Växtligheten. Byggnadsmaterialen. Temperamentet. Djuren.


Blir vi inte utskällda av någon av alla dessa hundar som finns överallt, blir vi det av deras hussar.

En särdeles trevlig gosse skällde ut mig för att hans lösa hund rök på min kopplade Emser. Varför vet jag inte. Jag förstår inte tillräckligt många franska svärord än.

En annan jycke, någon sorts enorm goldenblandning, fattade sådant tycke för Emser att han hoppade över villamuren där han bodde och gav sig på Emser. Emser var INTE trakterad. Jag fick lyfta upp honom och bära honom en hel gata för att han skulle slippa den kärlekskranka hunden. Jag sjasade men han gav sig inte. Var femte meter fick jag stanna och huscha åt kraken, och jag tänkte att den kanske inte skulle ge sig utanför sitt kvarter. Men det gjorde han och det slutade med att han följde med oss nästan ända hem. Gnyende och gnällande. Emser var skitsur och jag totalt utmattad. Vi hade en otrolig tur att jycken inte var aggressiv.



Första halvan av vår vistelse tog jag långa, härliga hundpromenader, både i byn och i grannskapet. Men efter incidenterna med den gormande hussen, den ilskna hunden och den jättelika kärlekskranka hunden vågade jag inte gå ut ensam med Emser längre. Det är hundar - och katter - överallt.


Hursom, jag hann ta lite bilder i omgivningarna innan hundmalörerna. (Finns det pepparsprej för hundar förresten? Eller bara nånsorts allmän aktadejkomintehit-sprej som man kan ta till?)


Trapp- och balkongräcken finns att fotografera hur mycket som helst.




Och det är något fascinerande med de här skyltarna om förbjuden parkering som sitter på nästan varenda garageport. Alla i olika grader av förfall.


Den här busken är otroligt vanlig i många trädgårdar med sina klart gröna, läderartade blad och sina årsskott som är lika klart röda. Undras vad det kan vara.

Kommentarer

  1. Undrar om vanligt vatten i en sprejflaska kan göra nytta. Man brukar ju rekommendera det när man vill lära hundar och katter vad som är förbjudet.
    Jättefin buske - bladen ser ut ungefär som lagerblad, men såvitt jag vet är inte årsskotten röda.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm... Jag vet inte om aldrig så ivriga duschar med blomspruta skulle få en skogstokig jycke att släppa taget. Och busken verkar heta Red Robin och en eller tre i vår egen trädgård skulle nog inte sitta fel.

      Radera
  2. Usch så tråkigt med så mycket lösspringande hundar. Kan du inte be Micke följa med och att ni försöker prata med de här hussarna om hur ni upplever ”påhoppen”? Mest bara för att ha sagt det, någon ändring lär det ju inte bli - här lever ju hundarna sina gatuliv. De är ju alltid snälla tack och lov, annars hade man inte låtit dem vara lösa. Stort GRATTIS till Micke idag - Joyeux Anniversaire! Och busken, häckarna du ser är Red Robin - hela vår häck består av dem och det g l ö d e r i trädgården just nu. Snabbväxande, vacker, tålig, rekommenderas också till Lahällsträdgård! Kram till er, bisous❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, de sista hundpromenaderna det här besöket gick i sällskap. Eller så fick han ta dem själv. Och naturligtvis dök inte en enda morrhoppa upp... Tack för busknamnet! Kram!

      Radera
  3. Trist att inte kunna gå som ni vill. Busken har vi överallt i vår by, har inte lyckats ta reda på vad den heter ännu. Återkommer när jag vet. Trevlig söndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen trist. Trots allt är vi i Sverige rysligt bortskämda med vår allemansrätt också. Busken heter Red Robin skriver Monet ovan. Trevlig söndag själv!

      Radera
  4. Har du försökt med Ajabajauschabuschafyfy..låter ju nästan som ett franskt svärord ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Detta är väl verkligen ett tillfälle när det gamla, väl beprövade ajabajauschabuschafyfy skulle kunna göra nytta. Givetvis uttalat på franska. <3

      Radera
  5. Fina bilder Maria och intressant text. Jag är väldigt fascinerad av järnsmidet precis som du. Sådana bilder kan det inte bli för mkt av! Ser fram emot att ta del av dem i verkligheten. Samlar du just dom bilderna någonstans och som du vill dela med dig av? Att spreya hundar? Riskerar man inte att de blir aggressiva?! Att spreya Emser då med något anti-andra-hund-medel?!! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kommer att bli massor med fler bilder på smide och gjutjärn fortsättningsvis. Och jag skulle kunna tagga inläggen med exempelvis "smide" bara för din skull. Sök efter etiketten Smide så kommer alla inlägg upp som hat med varmt järn att göra. Hoho. Om jag sprejar Emser med anti-andra-hund-medel är det väl risk för att han försöker krypa ur sitt eget skinn...

      Radera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg