Runt Saturnus och tillbaks igen...

Det finns ett ljud som jag längtar efter mer än allt annat så här års, och redan i mitten av februari börjar jag lyssna förhoppningsfullt vid gryning och skymning.

Och så i morse, när ljuset börjat anas över trädtopparna vakande jag och spärrade upp både ögon och öron.

Där var han! Min längtansfågel. Vars sång... hur brukar jag säga... får min själ att lyfta, flyga rakt ut i rymden och runda Saturnus ett par varv. Ja, något i den stilen.

Jag begriper inte vad det är med just hans sång. Svindlande lycka och djupaste svårmod på samma gång. En liten svart fågeltrasa bara, som hävdar revir...

Så är det...