onsdag 23 mars 2011

Hootisfeber - Till min syster!

Jaja...

Det är väl lika bra jag erkänner. Min syster och jag älskade Hootenanny Singers. Vi hade alla skivor, kunde alla texter, samlade alla tidningsklipp, hade stora affischer på väggarna i våra rum och såg varenda konsert när de kom i närheten. Och samlade - naturligtvis - autografer. Och inte var vi skraja heller. Efter konserterna travade vi in bakom scen för att få oss en pratstund. Och det fick vi oftast.



Jag minns fortfarande den gången Björns gitarrband gick sönder och han lagade det med hjälp av mitt... skosnöre. Och jag minns att det satt där rätt länge. Det togs till och med bilder på Björn, hans gitarr och mitt... skosnöre.



På något sätt var det inte riktigt rumsrent att gilla Hootenanny Singers. Inte på något håll. Hos de riktiga popsnörena var de för töntiga och hos kultursnobbarna var de för... smöriga?

När jag nu tittar tillbaka på vår vurm, inser jag att de och deras musik faktiskt till viss del bidragit till att forma min musiksmak. Kan inte hjälpas. Jag tycker fortfarande att de där fyra Västervikskillarna var oerhört duktiga, och att många av deras versioner av kända låtar är de bästa.



Och det har hänt några gånger på senare år, att jag bumpat rakt på Björn, där han gått på väg till affären. Jag har inte sagt ett ljud om mitt snosnöre...



Visst Sys, hade vi kul när det begav sig! Sen blev det ABBA och hela konkarongen och då blev det - visserligen duktigt och bra - men på något sätt mer... strömlinjeformat.

Och tack Anita, för att du fick mig att komma ut ur skämsegarderoben. Finns ingenting att skämmas för när det gäller Björn, Johan, Hansi eller Tony...



9 kommentarer:

  1. Vilka minnen du väcker, visfesivalen i Västervik.

    SvaraRadera
  2. Randiga Tråden: Tänka sig! Fast så långt som till visfestivalen kom vi aldrig...

    SvaraRadera
  3. Skönt! Nu kan jag komma ut ur min skämsegarderob och erkänna att jag också gillade dom.
    I femte klass sjöng jag "Där björkarna susa" för mitt musikbetyg, man fick bara en chans på den tiden.
    Jag tyckte det gick sketabra medan magistern efteråt fällde kommentaren:
    -Jaa, det var ju långt ifrån det bästa jag hört.
    B i sång, förmodligen för att originalet var för bra.

    SvaraRadera
  4. Skaffaren: Hah! Du ser, nu kommer vi fram en efter en! Visomgilladehootisochaldrigvågadesägadet...

    Vad var det med magistrar förr i tiden, som hellre stjälpte än hjälpte???

    SvaraRadera
  5. Hootenanny Singers var toppenbra! En av Sveriges bästa sånggrupper genom tiderna. Killarnas fina röster passade perfekt ihop.
    För länge sedan sjöng jag "duett" med Björn i "Omkring tiggarn". Men det vet han inte om... Det gick riktigt bra att sjunga till skivan och spela in alltihop genom bandspelarens mikrofon. Ljudet blev förstås inte så bra, men det var kul.

    SvaraRadera
  6. Åh, trevligt återseende och återhörande! Jag gillade dom också. Dom hade dessutom en sång med text "Gabrielle, torka tåren...." och den sjöng killarna i klassen för mig och kompade på gitarr. Jag kände mig rätt uppvaktad!

    SvaraRadera
  7. Anta S: Rullbandspelare och mikrofon!!! Man fick anstränga sig lite mer på den tiden, men på något sätt tror jag vi hade roligare...

    Gabrielle: Och vilken låt tror du jag tänkte på när jag skribblade med det här inlägget?

    SvaraRadera
  8. Jo du, det var tider det!
    Nostalgi!
    Nej, någon visfestival blev det aldrig - men vi såg ganska många svenska folkparker!
    Och jo, jag tycker fortfarande dom är bra.
    Fast - töntig har man väl alltid varit...

    SvaraRadera
  9. Ninna: Jojo, folkparker av varierande kvalitet och framför allt varierande klientel. Å vaffan töntig? Det är jag så gärna. Och som synes är vi i gott sällskap av övriga kommentatorer till inlägget! :-)

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.