Mitt livs första resa till Spanien


Ett ärende förde oss till den lilla spanska hamnstaden Palamos och på vägen därifrån tänkte vi ta oss via Pyrenéerna och släktingarna där tillbaka till vår sydfranska by.

I Palamos blev vi rekommenderade att resa till den catalanska staden Camprodón som ligger alldeles nära den franska gränsen, nästan hukande under Montagne Canigou. Perfekt. Mitt älskade berg från andra hållet liksom.

Vi kom fram på kvällen efter att ha snirklat och slingrat upp efter bergssidorna, och det slog oss båda under vägen att allt var väldigt grönt och frodigt. Trakten såg också välmående ut. Fina vägar och välhållna hus. Inte direkt någon fattig bygd.

Det hotell vi blivit rekommenderade tog inte emot hundar, så vi blev hänvisade till ett annat som faktiskt låg mera centralt. I det bortre tornrummet på bilden nedan fick vi husera, med badrummet i vindskupa.

En liten promenad hann vi med på kvällen. Vi var hungriga och hittade ett litet ställe på ett torg där vi med stor möda försöket förstå menyn. Personalen kunde inte ett ord engelska och trots Hussens flytande franska, gick inte spanskan att förstå. Vår måltid blev en smula udda om man säger så... 

Överallt, överallt i staden (och i hela trakten) fanns dessa gula band. En uppmaning till de spanska politikerna att frige de fängslade catalanska politikerna som genomförde folkomröstningen för självständighet. Och överallt hängde också den catalanska flaggan med sina gulröda ränder.

Camprodón ligger 120 km från Barcelona och 75 km från Girona, i dalen med samma namn, just där de små floderna Ter och Ritort flyter samman.

Staden grundades redan 1118 och namnet kommer från Camp Rodó "Runt Fält", ursprungligen från latinets Campus Rotundus.

Det stora uppsvinget kom vid förra sekelskiftet då det blev populärt bland välsituerade från Barcelona att bygga sig sommarresidens här bland bergen, långt från hettan nere på slätterna vid kusten. Och många är de fantastiska husen och villorna, de flesta välhållna och omhändertagna än idag.











Det läckra Hotel Camprodon, i frodig jugendstil. Tyvärr fick Emser inte komma in där heller.



Precis här, vid den gamla bron som blivit stadens signum, flyter de två floderna ihop.


Villa till salu. Det är bara att ringa.




Och så mitt på huvudgatan bland allt det välordnade... Denna förfallna skönhet. Och ingen förklaring fick jag till varför det ser ut som det gör.



Ett besök i denna lätt undanskymda pärla, en bra bit från allfarvägarna, rekommenderas.
.
.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Världens bästa kopparputsmedel!

Min kära gamla Husqvarna Automatic

Floran i färg – vad man finner vid vägkanten

John Bauer

Med husbil och hund i Europa

Svart

Gyllene snittet

Mor, lilla mor...

Nordanvinden och Solen

Halliken Helges lilla Beda