Chocolat Menier i Noisiel

I lågt stående sol kom vi åkande mot Paris. Alldeles öster om Paris ligger den lilla staden Noisiel, och där finns en gammal chokladfabrik som vi velat se ända sen vi såg en mycket intressant film på tv för en tid sedan. Moulin Menier. Med hjälp av fröken Lur och tämligen sporadiskt placerade skyltar hittade vi äntligen fram. Det var stängt. Och ingenstans fanns några skyltar som berättade om öppettider eller visningar. Och därinne låg det i snedsolen.

Vi gick runt. Höga häckar, murar och staket överallt. Vi blev SÅ besvikna. Vi hade så väldigt gärna komma den här byggnaden lite närmare inpå livet. För att inte säga: se den från insidan.

Läkemedelstillverkaren Antoine Brutus Menier grundade år 1816 i Paris Chocolat Menier i en tid då choklad enbart användes som läkemedel. 1825 förvärvades ett stycke mark vid floden Marne i den lilla staden Noisiel en bit utanför Paris. 1830 moderniserades fabriken till den första mekaniserade massproduktionen av kakaopulver i Frankrike. Menier introducerade ett block av choklad insvept i dekorativt gult papper, och den första chokladkakan såg dagens ljus. 1842 ledde framgången till ytterligare utbyggnad av Noisielanläggningen och 1853 nådde chokladproduktionen 4000 ton.

Grundarens son, Emile-Justin Menier, koncentrerade tillverkningen till enbart chokladprodukter och sålde läkemedelstillverkningsdelen. I och med detta började en period av expansion som gjorde Chocolat Menier till den största chokladtillverkaren i Frankrike.

1872 anlitade Emile-Justin Menier arkitekten Jules Saulnier för att rita det som skulle bli den mest moderna produktionsanläggningen i världen. Byggnaden blev en av de allra första med skelett av järn med väggutfyllnad av glaserat tegel, prydd med kakaoblommor. Huset blev en del av den industriella revolutionen.

Fabriken expanderade under mitten av 1880-talet så till den grad att den producerade 125.000 ton per år och sysselsatte 2000 personer. Detta ledde till brist på både arbetskraft och bostäder i Noisiel, vilket i sin tur ledde till att Menier köpte in mark och lät bygga bostäder närheten av fabriken. Han lät även bygga skola för sina anställdas barn och tre decennier senare hem för företagets pensionärer.

På 1870-talet byggde Menier också Noisiels stadshus där en familjemedlem skulle tjäna som borgmästare utan avbrott från 1871 till 1959.

Efter Emile Justin dött 1881, tog hans söner Henri och Gaston över verksamheten.

Verksamheten fortsatte att blomstra, och mellan 1906 och 1908 byggdes bland annat en stor byggnad, ritad av Stephen Sauvestre, som var en av de första att tillverka hus av armerad betong. På grund av sitt utseende kom huset att kallas Katedralen av lokalbefolkningen.

Sauvestre ritade också en 44,5 lång betongbro (rekord vid den tiden) Pont Hardi över floden Marne för att koppla ihop den nya byggnaden med de gamla.

Med risk för att tappa överbalansen klängde jag upp på muren för att försöka få en glimt av det rara huset.

Åhej. Sådär.

Och nu följer ett antal starka delförstoringar. Kommer man inte nära så kommer man inte nära.

Efter cirka två minuters klängande närmande sig en vakt. Jag åkte ner igen. Besvikelsen över att allt var så igenbommat och att det inte fanns någon information någonstans växte än mer.

Halle Eiffel byggdes mellan 1882 och 1884 för att hysa “machines à froid” som kunde hålla en temperatur på 4° C . Ett jättestort gammalt kylskåp helt enkelt. Tänk om jag bara kunnat få se en del av tekniken bakom. Dessa bilder tog jag uppifrån husbilstaket. Vad gör man inte för att komma åt med sin kamera?

Första världskriget markerade början av nedgången för företaget. I slutet av kriget, hade Meniers ekonomi försvagats samtidigt som konkurrensen ökat väsentligt.

Gaston Menier dog 1934 och början av andra världskriget fem år senare förvärrade bolagets problem i än högre grad. Fabriken såldes senare till koncernen Ufico-Perrier som blev en del av brittiska Rowntree Mackintosh som i sin tur förvärvades av den schweiziska mat- och dryckjätten Nestlé.

Nestlé Frankrike öppnade sitt huvudkontor i huvudbyggnaden medan övriga byggnader i komplexet nu är en del av ett chokladmuseum (som verkar allt annat än lätt att besöka).

År 1992 utsågs fabriken till Monument historique och är dessutom föreslagen till UNESCO:s världsarvslista.

Och jag som inte ens gillar choklad…

Och just nu är jag också rätt glad att jag inte heller dricker kaffe…