Legenden om julrosorna

Rövarmor, som bodde i rövarhålan uppe i Göingeskogen, hade en dag givit sig av på tiggartåg neråt slättbygden. Rövarfar själv var en fredlös man och tordes inte lämna skogen, utan nöjde sig med att ligga på lur efter de vägfarande, som vågade sig innanför skogsbältet. Men på den tiden var det inte särdeles gott om resande i norra Skåne. Om det alltså hände, att mannen hade otur med sin jakt några veckor, begav sig hustrun ut på vandring. Hon hade med sig fem ungar, och varje unge hade trasiga skinnkläder och näverskor och bar på ryggen en säck, som var lika lång som han själv. När hon trädde inom en stugdörr, tordes ingen neka att ge henne vad hon begärde, för hon höll sig inte för god att vända tillbaka nästa natt och sätta eld på huset, ifall hon inte hade blivit väl mottagen.

Rövarmor och hennes ungar var värre än vargpack, och mången hade haft lust att sätta spjutet igenom dem, men detta blev aldrig gjort, därför att man visste, att karlen låg kvar där uppe på skogen, och han skulle nog ha vetat att ta hämnd, om det hade hänt barnen eller käringen något.

När nu rövarmor gick från gård till gård och tiggde, kom hon en vacker dag till Öved, som på den tiden var ett kloster. Hon ringde på vid klosterporten och begärde mat, och portvakten fällde ner en liten lucka i porten och räckte henne sex runda bröd, ett för henne och ett för vart och ett av barnen. Under det att modern stod stilla vid porten, sprang ungarna omkring. Och nu kom en av dem och ryckte henne i kjorteln till ett tecken, att han hade funnit något, som hon borde komma och se, och rövarmor följde genast med honom.

Hela klostret var omgivet av en hög och stark mur, men ungen hade varit i stånd att finna reda på en liten bakport, som stod på glänt. När rövarmor kom dit, sköt hon genast upp porten och steg på utan att fråga om lov, såsom det var hennes vana. Öveds kloster styrdes på den tiden av abbot Hans, som var en örtkunnig man. Han hade innanför klostermuren
anlagt en liten örtagård, och i denna var det, som rövarmor trängde in.

Vid första ögonkastet blev rövarmor så häpen, att hon stannade vid ingången. Det var högsommartid, och abbot Hans örtagård stod så full av blomster, att det blänkte för ögonen av blått och rött och gult, när man såg in i den. Men snart spred sig ett förnöjt leende över hennes ansikte, och hon började gå framåt en smal gång, som löpte fram mellan många små blomsterbäddar. I trädgården gick en lekbroder omkring och rensade bort ogräs. Det var han, som hade lämnat dörren i muren halvöppen för att kunna kasta ut molla och kvickrot på avskrädeshögen utanför. När han såg rövarmor komma in i örtagården med alla fem ungarna efter sig, sprang han genast emot dem och befallde dem att gå sin väg.

Men tiggarkäringen gick framåt som förut. Hon kastade blickarna åt alla håll, såg än på de styva, vita liljorna, som bredde ut sig på ett land, och än på murgrönan, som klättrade högt uppåt klosterväggen, och låtsade inte det minsta om lekbrodern. Lekbrodern tänkte, att hon inte hade förstått honom. Han ville ta henne i armen för att vända henne mot utgången, men när rövarmor märkte hans avsikt, gav hon honom en sådan blick, att han for baklänges. Hon hade gått med ryggen bÖjd under tiggarpåsen, men nu rätade hon upp sig till hela sin höjd.

—Jag är rövarmor från Göinge skog, sade hon. Rör mig nu, om du törs! Och det var tydligt, att när hon hade sagt
detta, var hon lika säker på att få gå i fred, som om hon hade berättat, att hon var drottning av Danmark. Men lekbrodern vågade ändå störa henne, fastän han nu, när han visste vem hon var, talade fogligt med henne.

—Du ska veta, rövarmor, sade han, att detta är ett munkkloster och att ingen kvinna i landet har tillåtelse att komma innanför de här murarna. Om du nu inte går din väg, blir munkarna vreda på mig, därför att jag glömde att stänga porten, och de driver törhända bort mig från både klostret och örtagården. Men sådana böner var förspillda på rövarmor. Hon gick vidare uppåt det lilla roskvarteret och tittade på isop, som blommade med gredelina blomster, och på kaprifolium, som stod full av gulröda blomklasar.

Då visste sig lekbrodern ingen annan råd än att springa inåt klostret och kalla på hjälp. Han kom tillbaka med två handfasta munkar, och rövarmor såg genast, att nu gällde det allvar. Hon ställde sig bredbent på gången och började att med gäll röst skrika ut all den förfärliga hämnd, som hon skulle ta på klostret, om hon inte fick stanna i örtagården, så länge som hon önskade. Men munkarna ansåg sig inte behöva frukta henne och tänkte bara på att driva ut henne. Då upphävde rövarmor gälla skrik, kastade sig över dem och klöste och bet, och likaså gjorde alla ungarna. De tre karlarna märkte snart, att hon var dem övermäktig. De hade ingenting annat att göra än att gå inåt klostret och hämta förstärkning.

När de sprang genom gången, som ledde in till klostret, mötte de abbot Hans, som skyndade till för att få veta vad det var för ett larm, som hördes från örtagården. De måste då bekänna, att rövarmor från Göingeskogen hade kommit in i klostret och att de inte hade varit i stånd att driva ut henne, utan måste skaffa sig undsättning. Men abbot Hans förebrådde dem, att de hade brukat våld, och förbjöd dem att kalla på hjälp. Han sände de båda munkarna tillbaka till deras arbete, och ehuru han var en gammal, bräcklig man, tog han allenast lekbrodern med sig ut i örtagården.

När abbot Hans kom dit, gick rövarmor som förut omkring bland blombäddarna. Och han kunde inte nog förundra sig över henne. Han var övertygad om att hon aldrig förr i sitt liv hade sett en örtagård. Men i alla fall gick hon fram mellan alla de små landen, som var besådda med var sin art av främmande och sällsynta blommor, och besåg dem, som om de vore gamla bekanta. Det föreföll, som om hon kände till både vintergröna och salvia och rosmarin. Åt somliga smålog hon, och åt andra skakade hon på huvudet.

Abbot Hans älskade sin örtagård så mycket, som det var honom möjligt att älska något, som var jordiskt och förgängligt. Så vild och förfärlig den främmande kvinnan än såg ut, så kunde han inte låta bli att tycka om, att hon hade kämpat med tre munkar för att få betrakta lustgården i ro. Han gick fram till henne och frågade saktmodigt om örtagården behagade henne. Rövarmor vände sig häftigt mot abbot Hans, för hon väntade endast bakhåll och överfall, men när hon såg hans vita hår och hans böjda rygg, svarade hon helt fredligt:

—Först när jag såg den, tyckte jag, att jag aldrig hade sett en vackrare, men nu märker jag, att den inte går upp mot en annan, som jag känner till. Abbot Hans hade säkerligen väntat ett annat svar. När han hörde, att rövarmor hade sett en lustgård, som var skönare än hans, spred sig en svag rodnad över hans skrumpna kind. Lekbrodern, som stod bredvid, började också genast tillrättavisa rövarmor.

—Detta är abbot Hans, sade han, som själv med stor flit och möda har samlat blomstren till sin örtagård från både fjärran och nära. Vi vet alla, att det inte finns en rikare lustgård i hela det skånska landet, och det anstår inte dig, som lever i vilda skogen hela året om, att mästra hans arbete.

—Jag vill inte göra mig till någon mästare varken över honom eller dig, sade rövarmor, jag säger bara, att om ni kunde få se den lustgården, som jag tänker på, så skulle ni rycka upp alla de blommor, som här står, och kasta bort dem som ogräs. Men örtagårdsdrängen var knappast mindre stolt över blommorna än abbot Hans själv, och när han hörde dessa ord, började han hånskratta.

—Jag kan förstå, att du bara pratar så här för att retas med oss, sade han. Det måtte just vara en vacker lustgård, som du har inrättat dig bland tallar och enar på Göinge-skogen. Jag skulle våga svära bort min själ på att du aldrig förr har varit inom en örtagårdsmur. Rövarmor blev röd av förargelse över att bli så misstrodd, och hon utropade:

— Det kan väl vara, att jag inte förrän i dag har varit innanför en örtagårdsmur, men ni munkar, som är heliga män, borde väl veta, att den stora Göingeskogen var julnatt förvandlar sig till en lustgård för att fira Vår Herres födelsetimme. Vi, som lever i skogen, har sett det ske alla år, och i den lustgården har jag skådat så härliga blomster, att jag inte har vågat lyfta min hand för att bryta dem.

Lekbrodern ville fortsätta att svara henne, men abbot Hans gav honom ett tecken att tiga stilla. För abbot Hans hade alltifrån sina barnaår hört talas om att skogen klär sig i högtidsskrud på julnatten. Han hade ofta längtat att få se det, men det hade aldrig lyckats honom. Han började nu ivrigt be och anropa rövarmor, att han på julnatten skulle få komma upp till rövarkulan. Om hon bara ville sända ett av sina barn för att visa honom väg, skulle han rida dit upp ensam, och han skulle aldrig förråda dem, utan i stället belöna dem så väl, som det stode i hans makt. Rövarmor nekade i förstone, för hon tänkte på rövarfar och den våda han kunde löpa genom att hon lät abbot Hans resa upp till deras kula. Men så blev ändå begäret att visa munken, att den lustgården, som hon kände till, var skönare än hans, henne övermäktigt, så att hon gav vika.

— Men mer än en följeslagare får du inte ta med dig, sade hon. Och något försåt eller bakhåll må du inte sätta för oss, så visst som du är en helig man. Detta lovade abbot Hans, och därmed gick rövarmor. Men abbot Hans befallde lekbrodern, att han inte för någon skulle förråda det, som hade blivit överenskommet. Han fruktade, att hans munkar inte skulle tillåta en så gammal man, som han var, att dra upp till rövarkulan, om de finge reda på hans förehavande. Själv ämnade han inte heller förråda planen för någon människa.

Men så hände det, att ärkebiskop Absalon från Lund kom resande till Öved och låg där en natt. När abbot Hans visade honom sin örtagård, kom han att tänka på rövarmors besök, och lekbrodern, som gick där och arbetade, hörde, att abboten berättade biskopen om rövarfar, som i många år hade bott fredlös i skogen, och bad om fridlysningsbrev för honom, så att han åter skulle kunna föra ett hederligt liv bland andra människor.

— Såsom det nu är ställt, sade abbot Hans, växer hans ungar upp till värre illgärningsmän än han själv, och ni får snart ett helt rövarfölje att handskas med där uppe i skogen. Men ärkebiskop Absalon svarade, att den onde rövaren ville han inte släppa ner bland det ärliga folket på slätten. Det vore bäst för alla, att han bleve kvar uppe i sin skog. Abbot Hans blev då ivrig och tog sig till att berätta biskopen om Göinge skog, som varje år klädde sig i julskrud. — Om dessa rövare inte är sämre, än att Guds härlighet visar sig för dem, sade han, kunna de väl inte vara för onda för att få erfara människors nåd. Men ärkebiskopen visste väl att svara abbot Hans.

— Så mycket vill jag lova dig, abbot Hans, sade han och smålog, att vad dag, som du sänder mig ett blomster från julträdgården på Göingeskogen, ska jag ge dig fridlysningsbrev för alla de fågelfria, som du vill be för. Lekbrodern förstod, att biskop Absalon lika litet som han själv trodde på rövarmors berättelse, men abbot Hans märkte intet sådant, utan han tackade Absalon för hans goda löfte och sade, att den blomman skulle han visst skicka honom. Abbot Hans fick sin vilja fram, och nästa julafton satt han inte hemma vid Öved, utan han var stadd på väg till Göinge skog. En av rövarmors vilda ungar sprang före honom, och till följeslagare hade han lekbrodern, som hade talat med rövarmor i örtagården.

Abbot Hans hade storligen längtat att få göra denna resan och var nu mycket glad, att den hade kommit till stånd. Men en helt annan sak var det med lekbrodern, som följde honom. Han höll abbot Hans mycket kär, och han skulle inte gärna ha lämnat åt en annan att ledsaga honom och vaka över honom, men han trodde ingalunda, att de skulle få se någon julnattsträdgård. Han tänkte, att alltsammans var en snara, som rövarmor med stor slughet hade lagt ut för att abbot Hans skulle falla i hennes mans våld. Medan abbot Hans red norr ut mot skogstrakten, såg han, att det överallt gjordes förberedelser till julfirande. I varje bondby tändes det upp eld i badstugan, för att den skulle bli varm till badningen på eftermiddagen. Från visthusen bars massor av kött och bröd in i stugorna, och från logarna kom karlarna med stora halmkärvar, som skulle strös ut över golven.

När han red förbi de små lantkyrkorna, såg han, att prästen och hans klockare var i färd med att kläda dem med den bästa bonad, som de hade kunnat komma över, och när han kom till avvägen, som förde till Bosjökloster, kom klostrets fattiga vandrande med bördor av stora bröd och långa ljus, som de hade erhållit vid klosterporten. När abbot Hans såg alla dessa jultillrustningar, ökades hans brådska. Han tänkte på att en större högtid väntade honom än den, som någon av de andra skulle få fira.

Men lekbrodern jämrade sig och klagade, när han såg hur de beredde sig att fira jul i varje den minsta gård. Han blev alltmer ängslig och bad och besvor abbot Hans att vända om och inte frivilligt kasta sig i rövarhänder. Abbot Hans fortsatte färden utan att bry sig om hans klagan. Han lämnade slättbygden bakom sig och kom upp i ödsliga och vilda skogstrakter. Här blev vägen sämre. Den blev mest lik en stenig och barrströdd stig, och varken bro eller spång hjälpte de resande över åar och bäckar.

Ju längre de for, desto kallare blev det, och om en stund träffade de på snötäckt mark. Det blev en lång och besvärlig resa. De tog av på branta och hala sidostigar, drog fram över mossar och kärr, trängde igenom vindfällen och snår. Just som dagsljuset började avta, förde rövarpojken dem över en skogsäng, som var omgiven av höga träd, både nakna lövträd och gröna barrträd. Bakom ängen reste sig en bergvägg, och i bergväggen såg de en dörr av tjocka plankor. Nu förstod abbot Hans, att de var framkomna, och han steg av hästen. Barnet öppnade den tunga dörren för honom, och han såg in i en fattig berggrotta med nakna stenväggar. Rövarmor satt vid en stockeld, som brann mittpå golvet. Utmed väggarna fanns bäddar av granris och mossa, och på en av dessa låg rövarfar och sov.

— Kom in, ni där ute! ropade rövarmor utan att resa sig upp. Och ta hästarna med in i stugan, så att de inte fördärvas av nattkölden! Abbot Hans gick nu dristeligen in i hålan, och lekbrodern följde honom. Det var armt och fattigt där, och ingenting var gjort för att fira julen. Rövarmor hade varken bryggt eller bakat, hon hade varken fejat eller skurat. Hennes barn låg på golvet kring en kittel och åt, men det var ingen bättre mat, som bestods, än tunn vattvälling. Rövarmor talade lika stolt och myndigt som en burgen bondkvinna.

— Sätt dig nu här vid elden, abbot Hans, och värm dig, sade hon, och om du har mat med dig, så ät! För den maten, som vi lagar i skogen, tänker jag, att du inte vill smaka. Och om du är trött efter resan, kan du sedan lägga dig att sova på en av de där bäddarna. Du behöver inte vara rädd för att försova dig. Jag sitter här vid elden och vakar, och jag ska väcka dig, så att du får se det, som du har ridit ut för att se. Abbot Hans lydde rövarmor och tog fram sin matsäck. Men han var så trött efter färden, att han knappast orkade äta, och så snart han fick sträcka ut sig på bädden, somnade han. Lekbrodern blev också anvisad en bädd att vila på, men han vågade inte sova, därför att han tyckte sig böra hålla ögonen på rövarfar, så att han inte steg upp och fängslade abbot Hans. Så småningom tog ändå tröttheten makten också över honom, så att han slumrade in.

När han vaknade, såg han, att abbot Hans hade lämnat bädden och nu satt vid elden och samtalade med rövarmor. Den fredlöse rövaren satt också bredvid elden. Det var en lång, mager man, som såg trög och tungsint ut. Han vände ryggen åt abbot Hans, och det föreföll, som om han inte ville låtsa om, att han lyssnade till samtalet. Abbot Hans berättade för rövarmor om alla de jultillrustningar, som han hade sett under vägen, och han påminde henne om julgillen och lustiga jullekar, som hon väl hade varit med om i ungdomen, när hon levde i fred bland människorna.

— Det är synd om era barn, som aldrig får springa utklädda på bygatan eller tumla i julhalm, sade abbot Hans. Rövarmor hade först svarat kort och tvärt, men så småningom blev hon mer lågmäld och lyssnade ivrigare. Plötsligen vände sig rövarfar mot abbot Hans och höll upp sin knutna näve framför hans ansikte.

— Du usle munk, har du kommit hit för att locka från mig hustru och barn? Vet du inte, att jag är fredlös och inte får gå ner från skogen? Abbot Hans såg honom oförskräckt rätt in i ögonen.

— Min mening är att skaffa fridlysningsbrev åt dig från ärkebiskopen, sade han. Knappt hade han sagt detta, förrän både den fredlöse och hans hustru började storskratta. De visste väl vilken nåd en skogsrövare hade att vänta av biskop Absalon.

— Ja, om jag får fribrev från Absalon, sade rövarfar, då lovar jag dig, att jag aldrig mer ska stjäla så mycket som en gås. Lekbrodern blev förtretad över att rövarfolket tordes skratta åt abbot Hans, men själv tycktes denne vara mycket nöjd. Lekbrodern hade knappast sett honom sitta mer fridsäll och blid bland munkarna på Öved, än han nu såg honom hos det vilda rövarfolket. Men plötsligen reste sig rövarmor.

— Du sitter här och talar, abbot Hans, sade hon, så att vi glömmer bort att se på skogen. Nu hör jag ända hit hur julklockorna ringer. Knappt var detta sagt, förrän alla störtade upp och sprang ut. Men i skogen fann de ännu mörk natt och kulen vinter. Det enda, som förnams, var en avlägsen klockklang, som fördes dit av en svag sunnanvind.

"Hur ska den klockklangen kunna väcka den döda skogen?" tänkte abbot Hans. För nu, då han stod mitt i vinterns mörker, tyckte han, att det var långt mer omöjligt, att här kunde uppkomma en lustgård, än det hade synts honom förut. Men när klockorna hade ringt ett par ögonblick, for en plötslig ljusning genom skogen. Strax därpå blev det lika mörkt igen, men så kom ljuset tillbaka. Det kämpade sig fram som en lysande dimma mellan de mörka träden. Och så mycket åstadkom det, att mörkret övergick till svag dagbräckning. Då såg abbot Hans, att snön försvann från marken, som om någon hade dragit bort en matta, och att jorden började grönska. Ormbunkarna stack upp sina skott, hoprullade som biskopskräklor.

Ljungen, som växte på stenbacken, och porsen, som var rotad i mossen, klädde sig hastigt i nytt grönt. Mosstuvorna svällde och höjde sig, och vårblommorna sköt upp med vällande knoppar, som redan hade ett stänk av färg. Abbot Hans’ hjärta klappade hårt, när han märkte de första tecknen till att skogen började Vakna.

"Ska då jag, gamle man, få se ett sådant under?" tänkte han, och tårarna ville tränga fram i hans ögon. Ibland blev det så skumt, att han fruktade, att nattmörkret skulle komma till makten på nytt. Men snart kom en ny våg av ljus frambrytande. Den förde med sig sorl av bäckar och brus av lösta forsar. Då sprack bladen ut på lövträden så hastigt, som om en mängd gröna fjärilar hade kommit flygande och skockat sig på grenarna. Och det var inte bara träd och växter, som vaknade.

Korsnäbbarna började hoppa på grenarna. Hackspettarna hamrade mot stammarna, så att träflisorna flög omkring dem. Ett tåg av starar, som skulle uppåt landet, slog ner i en grantopp för att vila. Det var praktstarar. Toppen av varje liten fjäder lyste klart röd, och när fåglarna rörde sig, glittrade de som ädelstenar.

Åter blev det mörkare en stund, men snart kom en ny ljusvåg. En stark, varm sunnanvind blåste och sådde ut över skogsängen alla de små frön från sydliga länder, som hade bragts till landet av fåglar och skepp och vindar och som för vinterns hårdhets skull inte annorstädes kunde växa, och de slog rot och sköt skott i samma ögonblick, som de nådde marken. När nästa ljusvåg kom farande, gick blåbär och lingon i blom. Grågäss och tranor ropade uppe i luften, bofinkarna byggde bo, och ekorrungarna begynte leka på trädgrenarna. Allt började nu gå så fort, att abbot Hans inte hann att tänka på vilket övermåttan stort under det var, som skedde.

Han hade bara tid att bruka sina ögon och öron. Den nästa ljusvåg, som kom brusande, förde med sig doft från nyplöjda åkrar. Långt borta hördes vallpigorna locka korna, och fårens små klockor pinglade. Gran och tall kläddes så tätt med små röda kottar, att träden lyste likt purpurmantlar. Enen fick bär, som bytte färg varje ögonblick. Och skogsblommorna klädde marken, så att den blev vit och blå och gul.

Abbot Hans böjde sig till marken och bröt en smultronblomma. Medan han reste sig upp, mognade bäret. Rävhonan kom fram ur lyan med en stor kull svartbenta ungar. Hon gick fram till rövarmor och krafsade på hennes kjortel, och rövarmor böjde sig ner över henne och berömde ungarna. Uven, som nyss hade börjat nattjakten, vände om hem, bortskrämd av ljuset, sökte upp sin klyfta och satte sig att sova. Gökhannen gol, och gökhonan smög omkring småfågelbona med sitt ägg i munnen.

Rövarmors ungar uppgav kvittrande skrik av glädje. De åt sig mätta av skogsbär, som hängde på buskarna, stora som tallkottar. En av dem lekte med en flock harungar, en annan sprang i kapp med unga kråkor, som hade hoppat ur boet, innan vingarna hade blivit färdiga, en tredje tog upp huggormen från marken och lindade den kring hals och arm.

Rövarfar stod ute på mossen och åt hjortron. När han såg upp, gick ett stort, svart djur bredvid honom. Rövarfar bröt en videkvist och slog björnen på nosen.

— Håll dig på din kant, du! sade han. Detta är min tuva. Då vek björnen undan och luffade av åt annat håll.

Ständigt kom nya vågor av värme och ljus, och nu förde de med sig andsnatter från skogstjärnet. Gult frömjöl från rågfält svärmade i luften. Fjärilar kom, så stora, att de såg ut som flygande liljor. Biens bo i en ihålig ek var redan så fullt av honung, att den dröp neråt stammen. Nu började också de blommorna slå ut, som hade vuxit upp ur frön från främmande länder. De skönaste rosor klättrade uppåt bergväggen i kapp med björnbären. Upp ur skogsängen vällde fram blommor, så stora som människoansikten. Abbot Hans tänkte på den blomman, som han skulle plocka åt biskop Absalon, men han dröjde ännu att bryta den. Den ena blomman växte upp härligare än den andra, och han ville välja honom den allra skönaste.

Våg efter våg kom, och nu var luften så genomträngd av ljus, att den glittrade. All sommarens lust och glans och lycka log omkring abbot Hans. Han tyckte, att jorden inte kunde bringa större glädje än den, som vällde upp omkring honom, och han sade till sig själv: "Nu vet jag inte vad nästa våg, som kommer, kan medföra av härlighet."

Men ljuset fortfor att strömma till, och nu syntes det abbot Hans, att det förde med sig något från ett oändligt fjärran. Han kände, att överjordisk luft omgav honom, och han började darrande förvänta, att sedan nu jordens glädje hade kommit, så var himmelens glädje i antågande. Abbot Hans märkte, att allt blev stilla: fåglarna tystnade, rävungarna lekte inte mer, och blommorna upphörde att växa. Saligheten, som nalkades, var sådan, att hjärtat ville stanna, ögat grät, utan att man visste det, själen längtade efter att få flyga bort i det eviga.

Långt bortifrån hördes svaga harptoner, och överjordisk sång nådde fram som en susande viskning. Abbot Hans knäppte händerna samman och sjönk ner på knä. Hans ansikte sken av salighet. Aldrig hade han väntat sig, att det skulle förunnas honom att redan i detta livet få njuta himmelens glädje och höra änglar sjunga julsånger.

Men bredvid abbot Hans stod lekbrodern, som hade ledsagat honom. Det gick mörka tankar inne i hans huvud. "Det kan inte vara ett rätt under, detta, som visar sig för onda illgärningsmän", tänkte han. "Detta kan inte vara kommet av Gud, utan det är upprunnet av ondo. Det är hitsänt av djävulens arga list. Det är den lede fiendens makt, som förhäxar oss och tvingar oss att se det, som inte finns."

I fjärran hördes änglaharpor klinga och änglasång tona, men lekbrodern trodde, att det var helvetesandar, som nalkades.

— De vill locka och förföra oss, suckade han, aldrig kommer vi helbrägda från detta. Vi blir bedårade och sålda till avgrunden. Nu var änglaskarorna så nära, att abbot Hans såg ljusa skepnader skymta mellan skogens stammar. Och lekbrodern såg detsamma som han, men han tänkte bara på vilken ondska som låg däri, att djävlarna drev dessa konster under den natten, då frälsaren var född. Det var ju bara för att desto säkrare kunna dåra de arma människorna.

Hela tiden hade fåglar svärmat omkring abbot Hans’ huvud, och han hade fått ta dem mellan sina händer. För lekbrodern däremot hade djuren varit rädda: ingen fågel hade satt sig på hans skuldra, och ingen orm lekte vid hans fötter. Men nu var det en liten skogsduva. När hon märkte, att änglarna nalkades, tog hon mod till sig, flög ner på lekbroderns skuldra och lade huvudet mot hans kind. Då tycktes det honom, att den lede fienden kom alldeles inpå honom för att fresta och förleda honom. Han slog med handen efter skogsduvan, och han ropade med så hög röst, att det dånade genom skogen:

— Gäck du till helvetet, därifrån du är kommen! Just då var änglarna så nära, att abbot Hans kände fläktandet av deras stora vingar, och han bugade sig ända ner mot jorden för att hälsa dem.

Men när lekbroderns ord ljöd, avbröts tvärt deras sång, och de heliga gästerna vände sig till flykt. Och likaså flydde ljuset och den milda värmen i outsäglig skräck för kölden och mörkret i ett människohjärta. Natten sjönk ner över jorden som ett täckelse, kölden kom, växterna på marken krympte samman, djuren lade bort, forsarnas brus tystnade, löven föll från träden, rasslande som regn.

Abbot Hans kände hur hans hjärta, som nyss hade svällt av salighet, nu drog sig samman i olidlig smärta. "Aldrig", tänkte han, "kan jag överleva detta, att himmelens änglar var mig så nära och blev bortdrivna, att de ville sjunga julsånger för mig och blev jagade på flykt."

I samma stund kom han ihåg den blomman, som han hade lovat biskop Absalon, och han böjde sig till marken och famlade bland mossa och löv för att ändå försöka att plocka den nu i yttersta stunden. Men han kände hur marken frös under hans fingrar och hur den vita snön kom glidande fram över marken. Då gjorde honom hans hjärta än större ve. Han kunde inte resa sig upp, utan föll till marken och blev liggande.

När rövarfolket och lekbrodern i det djupa mörkret hade trevat sig tillbaka till rövarkulan, saknade de abbot Hans. De tog bränder från elden och gick ut för att söka honom, och de fann honom liggande död på snötäcket. Och lekbrodern började jämra sig och gråta. Han förstod, att det var han, som hade dödat abbot Hans, därmed att han hade ryckt från honom den glädjebägaren, som han hade törstat efter att få tömma.

Då abbot Hans hade blivit nedförd till Öved, såg de, som tog vård om den döde, att han höll sin högra hand hårt knuten kring något, som han måtte ha omfattat i dödsstunden. När de äntligen fick den öppnad, fann de, att det, som han höll fast med sådan styrka, var ett par vita rotknölar, som han hade ryckt upp ur mossa och löv.

Och när lekbrodern, som hade åtföljt abbot Hans, fick se dessa rötter, tog han dem och satte dem i jorden i abbot Hans’ örtagård. Han vaktade dem hela året, i förväntan att en blomma skulle komma upp ur dem, men han väntade förgäves både under våren och sommaren och hösten. När äntligen vintern var inne och alla blad och blommor var döda, upphörde han att ge akt på dem.

Men när julaftonen kom, påmindes han så starkt om abbot Hans, att han gick ut i örtagården för att tänka på honom. Och se, då han nu gick förbi det stället, där han hade lagt ner de kala rotknölarna, såg han, att ur dem hade vuxit upp frodiga, gröna stänglar, som uppbar sköna blommor med silvervita blad!

Han tillkallade alla Öveds munkar, och när de såg, att denna växten blommade på julaftonen, då alla andra örter var som döda, förstod de, att den verkligen var plockad av abbot Hans i jullustgården på Göinge skog. Men lekbrodern bad munkarna om lov att få bringa några av blommorna till biskop Absalon. När lekbrodern trädde inför biskop Absalon, räckte han honom blommorna och sade:

— Detta sänder dig abbot Hans. Det är de blommor, som han lovade att plocka åt dig ur jullustgården i Göingeskogen. Då biskop Absalon såg blommorna, som var uppkomna ur jorden i mörka vintern, och hörde orden, blev han rätt så blek, som om han hade mött en död. Han satt tyst en stund, och därpå sade han:

— Abbot Hans har hållit sitt ord väl, så ska också jag hålla mitt. Och han lät sätta upp fridlysningsbrev för den vilde rövaren, som hade gått fredlös i skogen alltifrån sin ungdom. Han lämnade brevet till lekbrodern, och denne drog åstad uppåt skogen och letade sig fram till rövarkulan. När han steg in där på juldagen, kom rövaren emot honom med lyftad yxa.

— Jag vill hugga ner er, munkar, så många som ni är! sade han. Säkert är det er skull, att inte Göinge skog i natt har klätt sig i julskrud. — Det är min skull allena, sade lekbrodern, och jag vill gärna därför dö, men först måste jag bringa dig ett bud från abbot Hans. Och han drog fram biskopens brev och talade om för mannen, att han var fridlyst.

— Hädanefter ska du och dina barn leka i julhalm och fira jul bland människorna, såsom abbot Hans önskade det, sade han. Då blev rövarfar stående blek och stum, men rövarmor sade i hans namn:

— Abbot Hans har hållit sitt ord väl, så ska också rövarfar hålla sitt. När rövaren och hans hustru drog bort ur rövarkulan, flyttade lekbrodern dit och bodde där ensam i skogen under ständig bön, att hans hårda hjärtelag måtte varda honom förlåtet.

Men Göinge skog har aldrig mer firat frälsarens födelsetimme, och av all dess härlighet lever kvar endast den plantan, som abbot Hans plockade. Hon har blivit kallad julros, och varje år sänder hon sina vita blommor och gröna stänglar upp ur mullen vid jultiden, som om hon aldrig kunde förgäta, att hon en gång har vuxit i den stora jullustgården.

Ur En saga om en saga av Selma Lagerlöf. 1908.