Du är jag

Ibland, i millisekundsnabba glimtar, ser jag sammanhangen. Ser hur världarna löper in i och ut ur varandra. Hur vi lever mitt i multiversum utan att vara medvetna om det. Mitt i solglimtarna över en gräsmatta ser jag hur uratomerna dallrar och anar tidstunnlarna mellan våra världar.

Under det ögonblick det tar skogshuggaren att vända sej om och lägga sin nysågade timmerstock åt sidan, hinner jag leva hela min barndom i den tidsålder som är här och nu för trettio år sedan. Ser det lilla barnet förtoendefullt sitta på den varma, barrtäckta marken och leka med sina kottar. Ögonblicket senare är bilden borta. Världen blir platt igen, men solen glänser och finns kvar.

Kvar i mitt bröst finns också en skälvande känsla, svår att fånga, känslan av att ha uppfattat något oerhört. Ett glapp, ett fönster, en reva rakt in i tiden.

Ett möte
En trädgård
Ett litet barn, en flicka på fem, sex år, självklar
En vuxen kvinna, mörkrädd, barnlös
Barnet är sysselsatt med att bygga en hage åt sina djur
Kvinnan på förundrad upptäcktsfärd
Plötsligt ser de varandra.
Stannar upp i sina förehavanden och tiden stannar
Barnets blick i kvinnans, uråldrig, forskande
Kvinnans blick i barnets, frågande, igenkännande.

Miljön är för båda hemtam.
För barnet är den nuet, världen, alltings mittpunkt.
För kvinnan, det passerade, ett paradise lost med stänk av svidande saknad.

Det går en sekund, en eon, en livstid.
Barnets blick i kvinnans,
Kvinnans blick i barnets.
Tiden knyter sig, vindlar och rätar åter ut sig.

Utan ord men med all självklarhet i världen säger båda samtidigt

Du är jag.