Edsbro bruk

Vi gjorde en liten utflykt i förra veckan. Bara alldeles kort och alldeles nära. Vi tänkte oss till Uppsala där Hussen studerat och där jag hade kunnat växa upp om tiden och livet sett annorlunda ut. Det finns mycket spännande att se i Uppsala. Linnéträdgårdar och anatomiska teatrar och dylikt, och bara strosa runt och kolla på torget där Hussen sålde sin höna.

När vi kom till Uppsala ösregnade det. ÖS-regnade.

Vi fortsatte österut, mot havet.

I det lilla samhället Edsbro stannade vi till för att köpa knäckebröd. På väg tillbaka till bilen fick jag syn på en skylt där det stod Masugn 400 m. Dit vill jag gå sa jag. Jag gillar masugnar.

Jag tog hunden och gick dit. Hussen är inte lika förtjust i masugnar. Vad hunden tycker om masugnar frågade jag inte. Han fick följa med ändå. Han brukar hitta buskar på vägen.

Och där, efter en krök och en sväng över en bro stod den. Masugnen. Resten av det gamla bruket ligger i ruiner, men en del av de gamla kringbyggnaderna finns kvar, bland annat smedjan och det stora vita huset som idag är museum.

Masugnen, som byggdes av valloner, drevs mellan 1686 och 1919. Malmen kom från Dannemora gruvor. Råjärnet som producerades transporterades sedan till Skebo Bruk för att smidas till stångjärn. Därefter exporteras stångjärnet till framför allt England.

I början drevs bruket med vattenkraft, men i slutet av 1800-talet försågs masugnen med ångmaskin och det drogs en järnväg till platsen. Masugnen byggdes på och moderniserades men efter första världskriget var sagan för bruket all.

Masugnen är Stockholms läns enda bevarade och jag är mycket glad att vi stannade till i Edsbro och att jag såg skylten.










När jag kom upp till smedjan och det gamla museet i duggregnet såg jag till min glädje och förvåning att det var öppet. Jag fick en fin och personlig visning i lokalerna av den vänliga och kunniga guiden Suzanne Breitholtz, som också visar och säljer sina handstickade vallonbruksmössor i museet. Symbolerna på mössorna är gamla järnstämplar. Morfar bergsingenjören skulle ha älskat att bära en sådan mössa.







Den här stilige farbrorn fanns på bild i museet. Det är masmästare Samuel Edström född 1867 och originalbilden är tagen 1943, alltså ett bra tag efter att bruket las ner. Man kan redan se hur skorstenen på rostugnen har börjat rasa. Idag finns bara grundstenarna kvar av rostugnen.


På väg från bruket fångade jag även Edsbro kyrka på bild. Den vore säkerligen värd ett alldeles eget besök.

Kommentarer

  1. Men åh, vad man kan springa på om man har ögonen med sig. Den där masugnen skulle kunna bli ett väldigt läckert hem :-) Mössorna gillade jag också, supersnygga och annorlunda!

    Tänk så våra vägar nästan korsas ibland, hördu.

    SvaraRadera
  2. Det "bruk"ar alltid bli tilltalande läckert när Maria Djurskog har signerat.
    Mvh Harald

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg i den här bloggen

Världens bästa kopparputsmedel!

Min kära gamla Husqvarna Automatic

Floran i färg – vad man finner vid vägkanten

John Bauer

Med husbil och hund i Europa

Svart

Gyllene snittet

Nordanvinden och Solen

Mor, lilla mor...

Halliken Helges lilla Beda