Sandhammaren eller hur man bygger en fyr på lösan sand

Att jag hyser ett alldeles speciellt intresse för fyrar kan knappast ha undgått någon som besökt min blogg förut.

Av dessa fyrar är det nog Heidenstammarna, Gustav von Heidenstams genialiska fyrar i fackverkskonstruktion, som är de allra käraste.

Heidenstammaren på Sandhammaren är en av de stora favoriterna.

Jag har besökt den några gånger under årens lopp. Första gången på 80-talet i tjocka. När vi nu svängde runt på Österlen, var det givet att jag ville hälsa på min gamle vän igen.

Kusten utanför Sandhammaren var ökänd för sina bedrägliga vindar och besvärliga sandrevlar som ständigt flyttade på sig. Ett fyrljus skulle verkligen vara välkommet för att varna skepparna för faran.

Men hur bygger man en fyr på sand? Sand som dessutom har en benägenhet att hasa omkring?

Lösningen kom på 1860-talet, då fyrkonstruktören Gustav von Heidenstam konstruerade sin numer berömda fyr bestående av rör, stålbalkar och vajrar. I mitten ett stålrör för trappa och fyrlod.

För att kunna skilja Sandhammaren från Hammer Udde och Christiansö i Danmark, byggdes två fyrar som stod klara på hösten 1862, den södra och den norra. Att ge fyrarna olika karaktärer i ljuset hade man inte lärt sig än.

(De svartvita bilderna har jag fotograferat av från informationstavlan vid fyrplatsen)

På 1890-talet hade fyrljusen utvecklats så att man kunde ge den södra fyren en egen karaktär, en blixt var femte sekund, och detta gjorde den norra fyren överflödig. Den monterades ner och skeppades till Pite Rönnskär där den åter byggdes upp och fortfarande står.

Den södra fyren står nu här i ensamt majestät och den lyser dessutom. Vi stannade inte tillräckligt länge för att se den tändas, men jag kunde se linsen rotera högt där uppe i lanterninen. Sådant gör mig mycket, mycket glad. Nörd.

Föreningen Sandhammarens Fyrplats är en ideell förening med syfte att dokumentera, återskapa och bevara Sandhammarens fyrplats och livräddningsstation i så ursprungligt skick som möjligt samt att informera om och visa fyrplatsen och dess olika anordningar.

Denna dag sent i oktober var dock fyrplatsen stängd, trots att här var en ständig ström av besökare.

Strandskogen har vuxit sen jag var här första gången, och havet syns inte längre från landbacken vid fyren. Däremot hörs det. En ständig livgivande andhämtning. Skulle man bli här ett tag, är jag övertygad om att man skulle börja andas i samma takt.

Som sig bör sticker dock lanterningen upp över trädtopparna när man kommer ner till stranden, och syns säkert långt ut till havs.

Jag har i mina gömmor ett frimärke som gavs ut 1989 med Sandhammarens fyr på. Jag har ramat in det och ämnar nu sätta upp det på väggen. Någonstans där liten tavla kan komma till pass.

Denna plats gör sig definitivt bäst på hösten, eller kanske tidigt på våren, när stranden är fri från badgäster och fåglarna hjula i skyn, burna av de bedrägliga vindar för vilka fyren varnar.

Nästa inlägg kommer att bli något alldeles särskilt, emedan jag ska göra ett försök att visa något som inte längre finns.

Hopp!