Långsandastranden vid Sandhammaren
Det är något särskilt med badstränder vid fel årstid. När naturen får rå sig själv och bara leva med elementens krafter.
Ljuden, vinden, regnet.
Då kan ett grässtrå få rita sin omkrets ifred.
Tuvorna böja sina graciösa sinuskurvor.
Vattnet smeka sanden utan hundratals betraktare.
Och sjöfågelsträcken forma sina fylkingar mot varmare vatten.
Då kommer där en hund som gillar sand mellan tassarna. Som gillar att få sträcka ut längs kilometersanden för allt vad han är värd. Leva. Leka. Men ändå så tydligt en bit natur han också.
Endast långsamt styr vi stegen tillbaka.
Vilka bilder! Du förmedlar poesi både i ord och bild. Fina Emser är ett poem i sig. :)
SvaraRaderaJag gillar höst- och vinteröde stränder. De är så vackra i sin ödslighet. Och där i vågornas brus och vindens sus kan man - om man lyssnar noga - höra kvillrande skratt och plasket från badande barn. Där vilar de kvar i naturens lugna ljud och bara väntar på att väckas till liv av en ny sommar.
Du är inte så dålig på poesi själv, Annica!
RaderaFinstämd enslighet. Skön närvaro.
SvaraRaderaVackert.
RaderaÅh, de billeder gjorde godt helt ind til knoglerne! Havet, vinden og sandet om efteråret, får een til at leve. Tak for de skønne billeder! God weekend fra Mette
SvaraRaderaTack Mette! Om man bara anstränger sig, inser man att hösten kan erbjuda läkande och vila.
RaderaOch så kan man köra fast med husbilen... ;)
SvaraRaderaNäh! Inte den här gången!
RaderaSandhammaren har jag lärt känna genom väderleksrapporten. Det är fint där neråt. Emser är också fin.
SvaraRaderaDet är inte så långt från Hjo till Sandhammaren. Hjo-Hjo skulle älska att spänta loss i sanden!
Radera