söndag 29 juni 2014

I Calleroslagens Callefamn…

Jag läser i dagens (pappers)DN en artikel om hur Evert Taubes odödliga visa Calle Schewens vals kom till på Håtö svansar i Stockholms skärgård. Han skrev den som inträdesbiljett till den Oomkullrunkliga Pelarorden i vilken medlemmarna skulle “sprida vänskap, kamratskap och förståelse mellan de svenske män, som plöjer skärgårdens böljor, känna dess farvatten och älska dess natur”. (Vilket påminner rätt starkt om Åh, de fantastiske män, som haven bebo och bebygga! Men det är en annan historia.)

När jag med ett leende på läpparna läser den sommarsvenska Roslagsartikeln, kommer jag raskt att tänka på den variant av Calle Schewens vals som förekom i mitt (stundom studentikosa) barndomshem. Där gällde det att sätta in Calle före varje ord och sen sjunga sången snabbt, på rätt melodi och utan att darra på manschetten. När jag nu prövar, efter en icke föraktlig mängd år, märker jag att Calleroslagens Callefamn fortfarande sitter som en smäck.

I Calleroslagens Callefamn på den Calleblommande Calleö,
där Callevågorna Calleklucka mot Callestrand
och Callevassarna Callevagga och Callenyslaget Callehö
det Calledoftar i Callemot oss i Callebland,
där Callesitter jag Calleuti Callebersån på en Callebänk
och Calletittar på Calletärnor och Callemås,
som Callestörta mot Callefjärden i Calleglitter och Callestänk
på Callejakt efter Callefödan, Callegunås.
Själv Calleblandar jag Callefredligt mitt Callekaffe med Callekron
till Calleangenäm Callestyrka och Callesmak
och Callelyssnar till Calledragspelets Callelockande Calleton,
som Callehörs från mitt Callestugu Callegemak.

Tyvärr kan jag inte länka till DN:s artikel “I verkets spår”, emedan den uppenbarligen inte ligger ute på nätet för andra än Calleprenumeranter…

pelarorden

Pelarordens grundare och förste hövding Axel Hultman tecknad av ordensbrodern Albert Engström.

Förövrigt minns jag också att jag som barn verkligen uppskattade ordet oomkullrunklig. Det kändes säkert på något vis. Tryggt. Och detta var – märk väl – innan ordet runka kom att betyda något helt annat. Då betydde det helt enkelt bara vagga, vicka, skaka. Vilket det i och för sig betyder nu också. Men…  ja, ni förstår…  Ähum.

7 kommentarer:

  1. Lite studentikost är det allt. Angående runka så sa alltid min mor att jag skulle sluta runka på stolen då jag vickade den på två ben. Det sa hon ända tills en kompis hörde och höll på att skratta på sig. Borde kanske ha påpekat den dubbla betydelsen själv, men se det kunde jag inte. Nix.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mhm. Skulle kunna tänka mig att Callevarianten var något som kom från föräldrarnas tid i Uppsala.

      Och mormor, hon brukade runka på huvudet istället för att säga nej. Och hon kunde också säga att man inte fick runka på bordet när kaffekopparna var fyllda. Ja, du milde!

      Radera
    2. Ja, man kan inte annat än runka på huvudet.
      Annars finns det en del Callenyslaget Callehö, även om det mesta är inkört redan.

      Radera
    3. Ja, då får jag väl Calledofta på det snart då...

      Radera
  2. Mina smilband tackar för motionen! :)

    SvaraRadera
  3. ... det finns en del Callenyinslaget Callehö i Calleplastbalar ... lite prosaiskt men ett ofrånkomligt Callefaktum ...

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.