söndag 11 maj 2014

Lärkstan – eller hur man undviker linjaler och dynamit

_DSC0217l

Raka gator på platt mark, det var modellen för den stadsplanering som var förhärskande i mitten av 1800-talets Stockholm. 1866 framlades en generalplan under ledning av Albert Lindhagen. Den kom att kallas Lindhagenplanen och genomfördes endast till vissa delar.

Lindhagens_plan_1866c

För Stockholm var inte platt. Där fanns Brunkebergsåsen och diverse andra kullar och berg och även om dynamiten just uppfunnits, skulle det ha tett sig tämligen dyrt att smälla bort all sten. Visserligen rök största delen av åsen och Tyskbagarbergen, men i stadens nordöstra hörn låg en rejäl knalle som inte ville låta sig flyttas på. Alldeles nedanför låg Träsket, den sjö som tidigare, via Rännilen, utgjort förbindelse mellan Brunnsviken och nuvarande Nybroviken.

Träsket blev en slasktratt som fylldes igen. Staden växte så det knakade och marken behövdes till bostäder.

Som skulle ligga utmed raka gator.

Kvarnberget_vid_Lärkstaden

_DSC0212l

Just det här området öster om Träskängen var i Lindhagenplanen helt och hållet utlagt som parkmark.

Nere på kontinenten hade man börjat fundera på om inte en stad skulle bli trivsammare om allt inte var så platt och kantigt, och den främste inspiratören på detta område var österrikaren Camillo Sitte. Stadsplaneraren och arkitekten Per Olof Hallman anammade Sittes idéer, och lade fram ett planförslag för de knöliga kvarteren Lärkan och Domherren mellan Karlavägen och Valhallavägen.

_DSC0213l

Gatorna fick bli backiga, husen låga och allting blev anpassat till topografien istället för tvärt om.

Lärkstaden_stadsplan_1935

SSMFOE001743S

Hallman tog sig även an flera andra “knöliga” delar av Stockholm och ritade stadsplaner för, förutom Lärkstaden, också Helgalunden, Röda bergen, Eriksberg, Diplomatstaden, Blecktornsparken, Gamla Enskede och Aspudden. Love him for that!

_DSC0214l

Ett flertal kända arkitekter knöts till projekt Lärkstaden och här ritades trevåningshus av Thor Thorén, Folke Zettervall, Erik Josephson, Per Olof Hallman, Erik Hahr, Torben Grut och Hagström & Ekman. Flera av dem ritade hus åt sig själva i området.

_DSC0215l

Husen närmast Karlavägen och Odengatan byggdes något senare och tilläts bli högre. Här återfinns arkitekter som Cyrillus Johansson, Ivar Engström, Hjalmar Westerlund, Rudolf Arborelius och Höög & Morssing.

_DSC0218l

_DSC0219l

Dessa hus fick tegelfasader för att på ett lämpligt sätt anknyta till Engelbrektskyrkan som var under uppförande vid den här tiden.

_DSC0218ls

_DSC0217ls

_DSC0220l

Och Engelbrektskyrkan, Lars Israels Wahlmans fantastiska skapelse högst upp på den bevarade bergknallen, var mitt primära mål den här gången. Detta är en byggnad jag inte kan hålla mig ifrån.

(Klicka på de gamla bilderna för källa.)

10 kommentarer:

  1. En favoritstadsdel - där brukade jag flanera när jag skolkade från skolan.
    Kan tänka mig att det blommar vackert kring kyrkan just nu.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. En alltigenom acceptabel miljö att flanera runt i vid skolk! Scillorna har blommat ut. Det som blommade nu, var en eller annan frusen prunus. Kanske hägg. Längtar du någonsin tillbaka?

      Radera
    2. Njaeä, åren har lärt mig, att man gör bäst i att inte återvända till smultronställen - men jag hoppas att jag någon gång ska kunna besöka Stockholm, för även om jag inte vill bo där, så tycker jag att det är en trevlig stad att besöka.
      Margaretha

      Radera
  2. Alldeles nära Arkitektskolans betongkoloss där jag gick en gång. Nyttigt att jämföra olika arkitekturstilar under utbildningstiden. Danderydsgatan är inte heller pjåkig :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Stockholms fulaste hus"... är den lika "ful" på insidan? Och hur påverkar denna miljö de arkitekter som går där? Vore intressant att få lite synpunkter på detta. Danderydsgatan, som ligger nästgårds, är verkligen söt.

      Radera
  3. Tack för intressant inlägg och mycket fina bilder! Jag har också lite speciella känslor för den där stadsdelen och inte minst för Engelbrektskyrkan. Varje gång jag åker över Lidingöbron (ca 2 ggr/v) brukar jag spana ut mot Cedergrenska tornet och så säger jag "Hej, Lars Israel!" för mig själv. Han ritade ju det också. (Kanske har jag skrivit om det här tidigare, då får du ursäkta min gaggighet). Lars Israel Wahlman var avlägset släkt med mig och såna hejar man ju på. Har just letat upp att han var kusin till min morfars mor. Jag tror han var mycket ung när han ritade Engelbrektskyrkan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag måste erkänna att jag hejar på Lars Israel jag också, även om vi inte är ett dugg släkt. Jag tror han var drygt 30 när han började rita på kyrkan. Fler bilder på kyrkan kommer, jag ser nya saker varje gång jag besöker den.

      Radera
  4. Intressant! Ett varmt tack till Camillo Sitte för de nya idéerna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varmare, mänskligare. Ja, framförallt mänskligare!

      Radera
  5. Bra karl, Hallman! I Gbg har vi också våra bergknallar, Landalabergen t ex, och Masthugget. Gick väl knappast att spränga bort.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.