När är man sommargäst?

Fjällbacka.

Näst efter Hamburgsund den mest älskade och besökta av våra kustsamhällen.

Vi som vuxit upp i norra Bohuslän. Min syster och jag. Fast inte alldeles vid kusten utan lite, lite innanför. Och det är vi nog glada för, tror jag.

Redan när vi var barn översvämmades samhällen och stränder av bad- och sommargäster under den varma årstiden.

Då höll vi oss för den mesta därifrån. Men något vi gjorde, så fort det bara gick på försommaren, var att ta båten ut ibland öarna i skärgården. Det gick alltid att hitta någon vik, något litet gömme där man kunde få sitta i fred.

Det finns väl knappast en ö utanför Fjällbacka som vi inte varit på: Dyngön, Gluppö, Fläskö, Florö, Kalvö, Hjärterön, Valön, Köttö och den spännande krigskyrkogården på Stensholmen.

Badade gjorde vi sällan. Vi gick upptäcktsfärder, läste, åt medhavd. Njöt och andades saltvind. Kanske far slog lite med kastspöet.

Annars fiskade han mest med garn. Tillsammans med fiskarkompisen Sven. Torsk, makrill, rödspätta, krabba.

Och whiskeykaggen och måstorsken…  Minns du, Sys?

Fjällbacka besökte vi när sommargästerna åkt. Eller inte kommit än. Någon gång var vi på bryggdans, min syster och jag. Jag tror inte vi tyckte så värst om det.

Så när vi nu går här igen, som vi brukar innan sommargästerna kommit, slår mig plötsligt frågan:

När är man egentligen sommargäst?

Kanske är det nu jag själv, som flyttat från min barndomstrakt, som är sommargästen? Tanken gnager lite.

Systern bor kvar, och kan med fog fortfarande kallas bohuslänning. Men jag?

Sommargäst?

Fast inte är jag väl sommargäst när vi lika ofta besöker Fjällbacka när stormarna yr och det blåser stickor och strån runt husen?

Nåväl. Men när sommargästerna kommer, då drar vi oss härifrån.