Nu börjar det – mitt franska liv…

Egentligen började det redan i januari, då Hussens arbetskamrat – som några år haft hus i södra Frankrike – ringde och utropade –Grannhuset är till salu!

Grannhuset är till salu…

Vi som länge funderat fram och tillbaka över ett pied a terre i Hussens fädernesland fick plötsligt ett möjligt objekt serverat på fat. Men vad var det för något? Hur såg det ut? I vilket skick?

Oj vad vi funderade. Tittade på bilder. Arbetskamraten som skulle till sitt, passade på att få en visning och ta bilder. Utanför fönstren i Sverige vilade februari grå. Vi tittade på bilder igen. Renoveringsobjekt. Absolut. Men det är ju så vi vill ha det. Vi vill meka, bygga, planera, göra eget. Inget nyckelfärdigt för oss. Men var det FÖR ruffigt?

Hussen åkte ner och pratade med mäklaren, både den svenska köparmäklaren, den franska mäklaren och med notarien. Med sin flytande franska grejar han ju sånt.

Han kom hem igen och vi tänkte fjorton vändor till. Och bestämde oss. Det lilla franska huset skulle bli vårt. En oslipad – om inte diamant, så i alla fall – pärla.

Sedan vidtog den franska byråkratin, den franska byråkratin och den franska byråkratin. Det blev många telefonsamtal och papper fram och tillbaka. Underskrifter, personbevis och en fullkomlig oförståelse för att vi i Sverige inte alltid har våra förstanamn som tilltalsnamn. Vilket gjorde att jag inte fick ut några rekommenderade brev från Frankrike. De var nämligen adresserade till mitt förstanamn och min makes efternamn och så heter inte jag. Posten sa NOPE!

Inte förrän i slutet av april, början av maj fick vi tillgång. Och nycklar. Hussen åkte genast ner. Jag kunde inte för jobbet.

Så mitt första besök kunde inte bli förrän nu. I juli. Skakis. Nervös. Förväntansfull. Allt kändes helt abstrakt.

Och där. Låg det.

Vårt lilla hus behöver massor av omvårdnad och kärlek. Och närvaro. Men det kan – och kommer att bli – en pärla!

Och så är det så…

…Franskt.