lördag 18 juni 2011

Lilla Hyttnäs - Larssongården

_DSC0866lh

I solnedgången kom vi fram till Sundborn norr om Falun och tanken var att vi skulle titta på Carl Larssongården, Lilla Hyttnäs, som makarna Larsson fick i gåva av Karins Larssons far, Adolf Bergöö, 1888.

_DSC0868lh

Visningarna var just avslutade för dagen och vi bestämde då raskt att övernatta på ort och ställe och gå på första, bästa visning dagen därpå.

_DSC0870lh

Kvällen ägnades åt sköna promenader i omgivningarna; runt gården, ner till sjön, upp runt kvarnen, till kraftverket. Solen log på sin horisont och ljum vind smög runt träd och buskar.

_DSC0871lh

Lilla Hyttnäs har liksom förökat sig medelst avknoppning. När stugan blev för trång byggde de ut en snutt till. Och om Carl inte var ute och reste, så gjorde de – vad jag förstår – allting tillsammans. Inredde, valde färger, fostrade barn… Gjorde barn. De hade åtta stycken. Karins ständiga graviditeter fick henna att gå ifrån tidens sed att gömma sig och sin mage. I stället sydde hon sig lediga, vackra klänningar med plats för både yviga rörelser och stora magar. Hon var ovanlig, hon Karin. Och långt före sin tid.

_DSC0872lh

Huset är fullt av roliga detaljer. Lustigt formade takstolar till exempel. En varg, en apa, en fågel, en Larsson.

_DSC0873lh

Herr Larsson gjorde det gemensamma hemmet känt i hela Sverige, ja - utanför också, genom sina mjuka, färgglada akvareller. Överallt på hans bilder syns alster av Karins hand, eller rent av Karin själv. Hon var hans inspiration och glädje och av de många breven dem emellan att döma, frågade han henne till råds i allt.

_DSC0874lh

Blomsterfönstret

Visserligen slutade Karin att måla då hon gifte sig med Carl och barnen började komma, men frågan är om det egentligen blev så tokigt. Istället satsade hon på formgivning och textil och hennes möbler, vävar och broderier är framsynta och djärva.

_DSC0877lh

800px-When_the_Children_have_Gone_to_Bed

_DSC0878lh

_DSC0879lh

_DSC0876lh

Frukost_under_stora_björken

Hemmet och trädgården, som Karin lade ner mycket tid på, blev aldrig barnförbjudna. Hundar och ungar fick vara överallt och de blev på så vis naturligt aktsamma om saker och ting.

_DSC0880lh

_DSC0881lh

Varje gång Carl gjort en tavla klar, ropade han på Karin. Hon måste komma och säga vad hon tyckte. Han lyssnade mycket noga på vad hon hade att säga och först när hon tyckte att tavlan var bra, så var han nöjd.

_DSC0882lh

_DSC0908lh

En av de absolut största fördelarna med husbil, och framför allt med en husbil som knappt är längre än en personbil, är att det går att parkera överallt. På parkeringsplatsen utanför Lilla Hyttnäs stod vi bra den natten, i väntan på morgonens besök inne i huset. Sämre utsikt kan man ha…

_DSC0903lh

_DSC0910lh

Lisbeth_metar

På morgonen, efter frukost och en härlig promenad med hunden ut över ängarna utanför Sundborn, gick vi för att få vår visning. Det blev bara vi två. Inte att guiden ställde in för att vi var för få… Nej, vi fick världens specialvisning av Lilla Hyttnäs – Karins och Carls hem, och kunde ställa vilka frågor vi ville. Vilken ynnest. Vi kom dem så nära. Kunde nästan höra frasandet av Karins kjol i rummet bredvid. Raspandet av Carls penslar i ateljén. Barnens stojande i trädgården.

Parets barn bildade en stiftelse av Lilla Hyttnäs när föräldrarna var borta och huset används fortfarande av den stora släkten; dop, födelsedagar, bröllop, kräftkalas. När besökarna kommer smyger släkten ut, kvar står friska blommor i alla rum, en gardin fladdrar i vinden, sängarna är nybäddade.

Fotografering inomhus var inte tillåtet, och det respekterar jag.

karin

Detta besök hos Larssons i Sundborn fick mig faktiskt att se med helt andra ögon på Karin och Carl. Trots att jag – likt alla andra – sett Carls målningar sen barnsben, dels i böcker som mormor hade, men också kommersialiserade på muggar och brickor och affischer.

Allt det där skalades liksom av, och jag såg en familj som tänkte friskt, kärleksfullt, nytt och annorlunda.

_DSC0902lh

Och en sak vet jag; jag kommer aldrig mer att kunna säga “Carl Larssongården”. Det blir Larssongården eller Lilla Hyttnäs i fortsättningen. För där Karin var, där var Carl. Han mådde inte bra utan henne. Och inte hon utan honom.

Carls målningar kommer från Wikimedia Commons. Originalen finns på Nationalmuseum.

8 kommentarer:

  1. Roligt med egen guide! Det har jag aldrig haft där, men på en del andra ställen.
    De flesta som kommer dit brukar bli förvånade över att rummen inte är större - det är som om han målade interiörerna med vidvinkel.
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. Egen guide! När vi var där för några år sen var det så tjyvtjockt med folk att vi inte ens kom in!
    Å andra sidan blev vi guidade i kraftstationen i stället!

    SvaraRadera
  3. Som de flesta har vi tidigare sett reproduktioner av Carl Larsson. Jag har tidigare inte varit speciellt imponerad av hans verk utan tyckte de var lite naiva.

    När jag så hans tavlor för första gången i verkligheten blev jag helt chockad! Vilken fantastisk akvarellist han var. Nu är jag avundsjuk på att du varit där och fått personlig guidning :-) Jag är helt såld även om jag inte är ett fan av den nationalromantiska stilen.

    SvaraRadera
  4. En vacker augustisöndag för fyra år sedan var jag på guidad visning i Lilla Hyttnäs. Massor av människor trängdes i de små rummen.
    När man ser Carls tavlor så ser interiörerna mycket större ut. Men man känner igen sig ändå.
    Av allt vackert man fick se så var det nog Karins underbara textilarbeten jag minns mest.

    SvaraRadera
  5. Det lönar sig att vara först.
    Vi har fått personlig guidning på bl.a. Zorngården. Det blir något helt annat.
    Vi har inte varit på Lilla Hyttnäs än men det kommer. Dina bilder väcker lusten att göra det förr snarare än senare. Takstolarnas avslut och många andra detaljer har jag aldrig sett på bild förut.
    Husbil verkar vara da shit.
    Det är dags att sälja HD.n nu och satsa på annan transport.

    SvaraRadera
  6. Tänk, jag har aldrig varit där, vad jag har missat. Någongång ska jag dit, vilka fina bilder. Har ni kvar båten? Eller är det husbilen som ni är ute mest med nu.

    SvaraRadera
  7. Fortfarande inspirerar Larssons. Absolut! Jag var där som 18-åring först gången, senast förra året. Varje gång tar jag med mej inspirerande detaljer. Senast den bemålade hällen framför kakelugnen i biblioteket/japanrummet. Lilla Hyttnäs är nationalromantiskt utan att vara kvävande. Like!

    SvaraRadera
  8. em:Ja. Jag blev förvånad över matsalen var så liten. De hade ju dessutom gäster för jämnan. Vidvinkel. Hihi!

    Ninna: Och jag kom inte in i kraftstationen...

    Scribo: Jag såg en utställning på Göteborgs konstmuseum och fullkomligt sögs in i hans färgbehandling. Något som aldrig går att återge i färgtryck. En mästare.

    Anta S: Jag förstår nu att vi hade en otrolig tur. Efter oss kom en busslast som var så stor att den fick delas upp på tre. och där gick vi solokvist och såg folkmassan på gården...

    Skaffaren: Husbil är bäst! Allvarligt!

    Randiga Tråden: Just nu är det husbil som gäller! :)

    Viola: Jag tror man kan gå där hur många gånger som helst och ständigt hitta nya detaljer...

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.