Nu rivs Bananhuset...
Det var 2016, en halvkylig februaridag med löften om vår i luften, som jag gick runt och fotograferade det fina huset Blåklinten, "Bananhuset", i Roslags-Näsby. Då var det fortfarande hopp om liv för det gamla huset. Kanske, kanske det skulle kunna sparas ändå. Ligga som en trygg, välbyggd... banan... bland allt det nya runtomkring. Så som den ursprungliga arkitektritningen föreslog. Som ett stycke historia mitt i historielösheten.
Men nu rivs det alltså, och idag, tre och ett halvt år senare är grävskoporna där, och jag tog ett nytt varv runt huset. Eller det som är kvar av det. Höga byggstaket hindrade mig att komma helt runt och nära, men det skärande vemodet i en rivning kommer ändå fram i bilderna. Här kastas ett helt hus bort. Ett hus med roliga detaljer och omsorg om materialen: ek, tegel, marmor, smidesjärn.
Sånt gör ont.
Nyfiken? Driver dom med mig?
Så här ser förövrigt det nya stationshuset i Roslags-Näsby ut, granne med Bananhuset. Är detta arkitektur att vara stolt över? Kommer detta "hus" att åldras med behag? Är detta en miljö som främjar trygghet och trivsel?
Men nu rivs det alltså, och idag, tre och ett halvt år senare är grävskoporna där, och jag tog ett nytt varv runt huset. Eller det som är kvar av det. Höga byggstaket hindrade mig att komma helt runt och nära, men det skärande vemodet i en rivning kommer ändå fram i bilderna. Här kastas ett helt hus bort. Ett hus med roliga detaljer och omsorg om materialen: ek, tegel, marmor, smidesjärn.
Sånt gör ont.
Nyfiken? Driver dom med mig?
Mäh. Läser ditt förra inlägg och kommentaren på slutet. Hur kan man? En tegelkåk som kan stå precis hur länge som helst och med så fina detaljer kan man ju inte riva hur som helst. Kan inte någon få ta hand om teglet åtminstone? Återbruk, vet kommunfolket vad det är? Suck och åter suck.
SvaraRadera