Barndomshem



En diabildsscanner kan vara nyckeln till ens barndom. Nå, visserligen har jag en bra Leitz-projektor och en juste filmduk, men det är ändå lite på det viset att det blir sällan man riggar.

I magasinet där jag förvarade mina diabilder från min och mamsens Florensresa för över 20 år sedan stod - liksom på slängen - några bilder från mitt barndomshem. Några av dem dessutom med mig själv på...

Det sitter inga gardiner i fönstren. Vi måste ha varit alldeles sprillans nyinflyttade. Eller bara på husesyn.




Jo, det är jag som kryper i trappan. Och på översta bilden sitter jag i mors knä. Far måste ha klättrat upp på berget för att ta bilden. Berget som stod så nära och i sydväst, så att solen försvann bakom vid kl 15. Sommar som vinter. Lustigt att jag aldrig brydde mig som barn. Fast jag minns att mor klagade. För övrigt var utsikten magnifik.



Ut över slätten. Slätten som varit havsbotten. Längst därute i soldiset fjorden. Om man sträckte sin fantasi lite. Färlevfjorden. Fast vi sa Färlefjorden. Fälefjården.

Idag ser HUSET liksom naket ut. Avskalat. Plastfärgsinbakat. Vindskuporna och det fina, runda fönstret och frontespisen det satt i är
borta.



En barndomsvärld. Ett litet slott med sinnesfrid och äventyr. Man kunde gå på listen ovanför stenfoten runt om hela huset, krampaktigt hållande i lockbrädorna. Trillade man ner var man död och fick börja om från början. Vid trapporna gällde det att inte nudda marken.

I grunden satt katthål. Där innanför var mörkt och kusligt och luktade... fukt? I källaren stod Pannan med sitt glödande öga och var liffsfali. Var jag i närheten när den förtände, så sprang jag allt vad mina små pinnben kunde bära. Den var Hemske. I källaren fanns också Matkällaren och Potatislåren. Upptäcktsplatser och upplevelserum för ett barn med fantasi.

På gården stod Vedboden, Svinstian och Garaget. På garagets vind hade jag mitt Ställe. Dit fick man klänga och där fick man vara ifred.




I backen nedanför huset stod Eken. Den enorma. Det hände - fler än en gång - att jag klättrade upp och sedan inte vågade ta mig ner. Så där satt jag. I timmar. Och övervägde min brist på mod och alternativa nedhasningsvägar. Och vad som skulle kunna hända om jag trillade. Eller blev sittande där resten av livet och blev tvungen att svälta ijäl.

Vid Ekens rot fans två håligheter och dessa innehöll två olika sorters sand. Varför förstod jag aldrig, men de var bra att ha. Två olika sorters sand är mycket bra att ha när man är liten.




Jo, cykel fick jag tidigt. Men jag lärde mig inte cykla förrän jag var 11, och då på min kompis Anders pojkcykel med limpa. Jag tog inte körkort förrän vid 28 heller. Månne jag alltid varit en fegpropp...



Det var ett spännandehus, det här huset. Prång och falia trappor och slasktratten i köket som skvallrade när de kokade kål nere på skolan. Den skvallrade nog lite både nu och då, men det var bara när de kokade kål, som det luktade...

Vinden och vindstrappen, barnkammarn och Mommos rum, stora hallen och lilla hallen och jungfrukammarn... Egentligen var det nog ett fuskbygge. Det drog olja och var golvkallt och di sa, di gamle, att innan tapeterna kom på kunde man se byn genom brädfordringen.

Inte desto mindre tänkte jag när vi flyttade härifrån efter 13 år... -När jag blir stor ska jag köpa tillbaka det! Barndomshuset.

Kommentarer

  1. Grymt snyggt hus. Grymt sköna färger på bilderna. Är förresten en Leitz-projektor en typ av diabildsprojektor?

    SvaraRadera
  2. Johnny: Yep. Diabildsprojektor!

    SvaraRadera
  3. Å, så roligt att se. Tack!
    Det är något särskilt med barndomsställen - men jag har lärt mig att aldrig återvända till smultronställen. Det är sällan sig likt.
    Margaretha

    SvaraRadera
  4. em: Du är klok du! Jag är alldeles för nyfiken och får mestadels finna mig i att bli besviken...

    Johnny: Den nyinförskaffade flatbäddsscannern, Canon CanoScan 5600F, visade sig ha en riktigt duktig liten dia- och filmscanningstillsats.

    SvaraRadera
  5. Jag gillar bilden på eken, kan vara något att klättra i!

    SvaraRadera
  6. Vilken fin berättelse och så fina gamla bilder. Jag har också en Leitz-projektor och massor av gamla diabilder som jag inte kollat på de senaste tio åren minst. Kanske dags att börja...
    //Lars U.

    SvaraRadera
  7. Steffe: Den eken var verkligen maffig! Tyvärr finns den inte kvar. Jag vet inte om den föll av sig själv eller om den togs ner för att den var i vägen.

    Lars U: Tack! :) Det är definitivt dags att börja titta på dina gamla diabilder! Sätt igång! I kväll!

    SvaraRadera
  8. Underbar barndomsskildring.
    Huset har väldigt vackra proportioner och det är sorgligt att se att någon har målat det med plastfärg på senare år och berövat det på vindskuporna. Hur tänkte dom?

    Ja, Margaretha är klok, ack så besviken man blir av att återvända. Oftast i alla fall.

    SvaraRadera
  9. Och krypgrunden, där byggjobbarn fick panik av att krypa när huset skulle tilläggsisoleras underifrån...
    Och köksgolvet som höll +11 på vintrarna...
    Och tidningarna som var inlagda i väggarna, där det stod "På västfronten intet nytt"...
    Och alla prång och smattar...
    Och vindstrappan...
    Och alla gånger jag drömmer om det huset...
    Jo, jag var faktiskt där för några år sedan.

    SvaraRadera
  10. Visst är det roligt att plötsligt hitta några gamla bilder från långt tillbaka i tiden; bilder man glömt bort fanns och se dem med nya ögon? Jag har själv gjort några sådana utflykter nyligen. Synd att någon klåfingrig bestyrt så huset förlorat en del av sin skönhet och om plastfärg tycker jag inte!

    SvaraRadera
  11. Blir varm om hjärtat igen. Tack för din berättelse. Och så blir jag ledsen när jag ser hur man förfulat och förfelat huset.
    Du, feg är det sista ord jag förknippar med dig. :-)

    SvaraRadera
  12. Christina: Börjar man gräva och krafsa så dyker fler och fler minnen upp varteftersom. Och då är bilder ett ypperligt verktyg. Hur dom tänkte? Underhållsfritt? Rationellt? Billigt?

    Ninna: Det är lustigt. Du har andra minnen än jag, för du var äldre och såg andra saker. Roligt att jämföra!

    Lisegang kom jag ihåg, men gick bet på Fantimat. Har du texten? KAN du inte lägga ut den???

    Staffan H: Åh! Kan vi inte få se de bilderna också? Klåfinger är rätta ordet!

    Nora: Tack! Feg är bara förnamnet när det gäller mig! :§

    SvaraRadera
  13. Ska försöka hitta dikten om Liesegang Fantimat. Tage Danielsson i alla fall.

    SvaraRadera
  14. Åååå, slik skal vi gjøre med diasene som min pappa tok av oss da vi var små! Flott hus!
    Og du ligner ganske mye på Lille Hjerte når du står og grubler over noe og smiler for seg selv.

    klem

    SvaraRadera
  15. Ninna: :)

    Anita: Hemma i mors hus finns en gammal byrå alldeles full med diabilder. När jag får tid någon gång...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg