Det sitter i väggarna…

Under några år på 1900-talet bodde mormor och morfar i Storängen i Nacka, och morfar beskriver i sin dagbok hur de flyttar dit 1917 från Forsbacka och reder sitt hem där.

Med utgångspunkt från några gamla foton har jag lyckats ta reda på vilket hus det var och i helgen for vi dit för att kika på det i verkligheten. Regnet öste ner och den här gången kände jag inte för att gå fram och knacka på, som jag gjorde i huset i Äppelviken. Huset i Äppelviken ägde de ju medan det här huset bara hyrdes i några år. Från 1917 till –21 tror jag.

Hursom var det roligt att se det.

Här nedan följer ett par bilder jag tog nu plus de som morfar tog då. Det var ett riktigt detektivarbete att utifrån dessa bilder, morfars beskrivning och Google streetview hasa runt och leta.

DSC_8309s

storäng_den[4]

storängenw

Mormor på trappan.

Så här skriver morfar:

Storängen 9/12 1917

“Villan är arkitektoniskt icke särskildt anmärkningsvärd. Den är rödmålad, med högt, brutet tegeltak, samt försedd med ett otal stora, synnerligen stora, fönster, hvaraf det väldiga i matsalen med den hvälfda bågen öfver väl tar priset i storhetsmani. I ”stora rummet” finnes så ett blomsterburspråk med stora fönster äfven där, så nog ha vi ljus tillräckligt. En annan sak är, at villan genom dessa fönstermassor blir rätt så kall och jämförelsevis svår att uppvärma under vintern.

Den nätta ingången är från sidan, då man kommer trädgårdsgången fram. Vi inträda i ett vindfång, och anlända så till den nedre hallen, försedd med hög, grön panel och rödmålade pappväggar. Ett kapprum, till vänster, hvars dörr är dold af ett af Astri väfdt förhänge i smålandsväf. I kapprummet vaskställ.

Från hallen vindlar en stor, bred, monumental trappa upp till öfre hallen, försedd med balustrad mot trapphuset, som från ofvan till nedan är belyst af ett enda, väldigt fönster, som väl är minst 4 meter högt, om inte mer. Från trapphuset utsikt mot innantomten och krocketplanen.

Till höger i hallen kommer man genom en bred skjutdörr in i dagligrummet, vårt största och bästa rum. Väggen är här ungefär till manshöjd klädd med en hvit panel, och själfva väggen är grön – oljemålad papp med guldlist. Bjälkarna i taket äro friliggande, hvitlimmade och en smula skulpterade, hvilket tager sig förträffligt ut och förlänar rummet ett, en smula festligt och högtidligt intryck. I samma riktning verkar äfven den stora öppna spisen, monumental i sin enkla hvithet, utan någon som hälst dekoration.

Prydnaderna på spiselkransen utgöres dels af Ipsens härligt skurna kvinnobyst i terracotta, dels af mina vackraste, från alla Skandinaviens hörn hämtade mineralstuffar, ofta från grufvor, som jag själf haft mer eller mindre att göra med.

Detta rummet är vårt ”intelligensrum”. Här befinner sig den 5 meter långa, nu öfverfyllda bokhyllan, krönt af diverse småvaser och Astris uppsättning af blommande begonior – en från Astridagen kvarlefvande samling. Här står i blomsterburspråket den stora svarta Duisen-flygeln, en synnerligen dekorativ pjäs, dock tyvärr alltför sällan låtande oss njuta af sin sköna ton, då jag just aldrig får tid att ägna mig åt den.

storängen3a

Strax intill inspireras blicken af Astris stora, färggranna bonad – ”Offereld”, som skänker hela rummet lif med sin högt mot skyn fladdrande låga, en symbol för den husliga härden. På den gröna kullen med dess flata stenar glöda och glimma bränderna, medan elden i en slöja af gråviolett rök skickar in sin uddiga flik med en härskara af gnistor upp i det lugna, blåa, mystiska töcknet, där demoner och troll föra sitt spel. Ett högeligen dekoratift stycke.

I sitt hörn står den stora hörnsoffan, som gjord efter mått, bjudande hemtrefnad i sin strategiska omfattning, liksom sägande: ”Nu har jag er här i min famn och släpper er icke så lätt!”. Brinner i den stora öppna spisen en muntert sprakande brasa, som kastar sitt sken på kamraten på väggen, och står på den glänsande rökbordsbrickan kaffet ångande i sina blåhvita koppar, så borde man kunna ha sig, i synnerhet om sällskapet är väl sammansatt och samtalets tråd spinnes med lätt hand. Får så äfven flygeln dominera sinnena en stund, så kan det knappast behöfvas så mycket mer för att hålla trefnaden uppe i önskvärd nivå.

Bokhyllan innehåller väl ännu väl mycket facklitteratur, som egentligen inte hör hemma här, utan i arbetsrummet, men åtskilligt annat finnes nog också, så nog kan man få göra för en stund, om man ligger på den kanten. Och sträfvandet fortgår, att plocka ur band efter band af ”Geologi” och ”Metallografi” upp på arbetsrummet och få dem ersatta med Strindberg, Ibsen, Björnson, Rydberg, Emerson, Shakespeare och Goethe. Många 25-öres-böcker skola inte få plats i den hyllan.

Astri har nedlagt arbete på att få vackra gardiner. Det är vackert hvitt linne med långa flätade fransar och spetsisättningar. Men de äro ännu icke färdiga.

storäa

Prydnaderna äro icke många. Astri gillar endast tomma väggar. Men Martins gamla, dekorativa kopparstick öfver Falu grufva har fått göra en blygsam början för att erinra om husfaderns yrke och stånd, och ”Dannemora”, ”Högborn”, ”Nordmark” och ”Persberg” kanske med tiden komma att göra sällskap. En symbol för den husliga fliten sitter i närheten af spisen, i form af en gipsrelief, föreställande en ung väfverska i full fläng vid väfstolen. Den är utförd af en Mariefredskonstnär, och utgör en lysningsgåfva af Astris vänner, den Asplundska konstnärsfamiljen.

Uppe i bjälkarna hänger den enkla järnkronan från Petrus Forsberg – konstsmeden – en bred, kallhamrad järnring med tre nedhängande kupor af blyinfattade katedralglas. 

Matsalen går i blågrönt och mörkgult. Detta rum utmärker sig endast genom sina färger. Men dessa äro verkligen harmoniskt afvägda. Jag har stått på tröskeln många gånger och njutit af färgackorden. Visserligen är rummet spartanskt enkelt, men ändå dröjer ögat med välbehag. De bastanta, blågröna möblerna äro desamma, som vi hade i Forsbacka, det grofva, tunga allmogebordet, renässansstolarna med de vridna benen, och skåpet med stora mattans färger, i rödbrunt och blommor i gråhvitt och blått och mörkbrunt.

Men så ha vi fått ett nytt, större allmogeskåp, ett äkta leksandskt s.k. kronskåp, med årtalet 1790. Äfven detta skåp är orestaureradt och ser så förnämt ut med sina väl bibehållna färger, dämpade af ålderns patina. Det går i ungefär samma färger som det förra, hörnskåpet, men står på en högre social nivå än detta, som nog i alla sina dagar stått hos genuint bondfolk i Mockfjärd.

Gardinerna äro här blågröna, skiftande i färgen och harmoniera väl mot rummets gula tapeter. Öfver matbordet sprider en elektrisk lampa, bestående af en blank mässingsring, med flätad gul silkesfrans sitt diskreta ljus, och ger en sällsynt fin belysningsdager öfver det bohaget. Egentligen skulle det vara en gammaldags järn- eller kopparlykta i detta rum, men för färgens skull har jag satt dit den gula skärmen. Äfvenså borde det här ha varit blyinfattade fönster för att harmonien skulle bli mera fullständig. Men häråt är ingenting att göra. Vi få nöja oss med de jättestora blomfönster som nu finnes och som insläppa allt det ljus som den mörka skogen behagar släppa fram. Till våren skola vi ha mycket blommor både inne och ute. Nu på vintern blir väl kanske väl svårt och dyrt att hålla sig med en större uppsättning.

Köksafdelningen är ej något särskildt märkvärdig. Köket är bra, rätt stort, stor är också spisen – Husqvarna N:o 20 – en alldeles onödigt stor pjäs i vårt hushåll. Den slukar ved ohyggligt, ifall vi jämt skulle använda den. Men nu ha vi skaffat oss en spisapparat, för kort ved, och i och med användningen af densamma sjönk vedåtgången afsevärdt.

I undervåningen disponera vi ved- & kokskällare, tre matkällare, väl inredda, och egen tvättstuga, med pannmur och bassäng o.s.v. här står äfven värmepannan, hvars skötsel jag själf har omhändertagit. Panna och vedhuggning drager minst ½ tim. per dag, och ofta mera. Det stjäl mycken tid från min läsning. Men å andra sidan ger det mina muskler en välbehöflig träning, så att de slippa förtvina af brist på ansträngning.

Kring den öfre hallen äro åtskilliga lokaler belägna. Mest inkräktar badrummet på utrymmet, beläget som det är midt för trappan. Till höger är en stor varmgarderob, så stor, att den kan användas som rum om det kniper. Därpå följa i svit, WC, samt ett särskildt tvätt- och toalettrum, alldeles utmärkt att ha. Jämte trapphuset ligger barnkammaren, ett förtjusande litet rum, mot öster, nu taget i besittning af våra ”hembiträden”, som här ha de bästa betingelser för att kunna trifvas, hälst som rummet dessutom är så trefligt möbleradt. Där finnes t.ex. en antik soffa, för hvilken vi icke ha annan lämplig plats, och hvilken nog nu i dessa tider skulle bland gulaschadeln kunna finna en köpare till bortåt tusenlappen. Eller åtminstone med säkerhet hälften.

Jungfrukammaren är eljest belägen i vindsvåningen, men användes nu till vindsrum och klädrum, mangelrum etc. För att tala om vinden, så ha vi en stor präktig dito, där vi få rum med en hel tvätt om det kniper. Där har äfven fru Wetterstedt inrättadt stora skåp med väldiga utdragslådor, härliga utrymmen med plats för litet af hvarje.

Så ha Astri och jag hvar sitt stora rum, båda möblerade i hvitt. Astris är beläget åt öster och norr, mitt åt norr och väster. Jag har följaktligen härlig västersol i mitt rum. Utanför detta ligger en stor, inbyggd loggia, med utgång från Astris rum, ett härligt ställe om sommaren gröna för ett kaffebord, ifallmanharnåge. Här är utsikten mot trädgården och stationen med dess kommande och gående tåg.

Astri har tapeter i gult och violett, samt hvita gardiner. I mitt rum har jag gröna tapeter och rödbruna gardiner. Astri har sin sparlakanssäng, sekretär, tvättställ och fyra små söta stolar med antika utskärningar, förutom barnens sängar. Dessutom två små garderober.

Jag har min sekretär, en ovanligt stor dito, med många utrymmen, bord, 2 fåtöljer och två stolar, bokhylla samt en bekväm ottoman, en utmärkt sof- & hviloplats. Ett bra arbetsrum!

Kakelugnar och parkettmattor finnas i alla rum, en härlig sak! Men vi ha ju äfven värmeledning.

För att komplettera beskrifningen öfver öfvervåningen, måste jag nämna en ovanligt stor kallgarderob, utmärkt att ha som förvaringsrum af allt möjligt s.k. skräp.”

DSC_8311s

Kommentarer

  1. Vilken skatt - både text och bilder! Roligt när byggnader finns kvar - det är sorgligt när fina hus rivs, som ett där min morfar bodde som barn (i Uddevalla), kvar finns bara minnet i form av en teckning plus några fotografier jag hittat på nätet.
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. Läst och ”lyssnat”! Såå fint...

    SvaraRadera
  3. Ett sådant fantastiskt "hemma-hos-reportage"! Tack för rundturen med din morfar!

    SvaraRadera
  4. "icke särskildt anmärkningsvärd" - men snälla morfar, fattar du inte vilket ställe du bodde i!
    Vilken skatt till text och så synd att entrén och loggian försvunnit. Tror att dagens ägare skulle uppskatta om du ringde på och visade dem bilder och text!

    SvaraRadera
  5. caroline.maino.cm@gmail.com28 december 2019 kl. 10:47

    Hej. Vilken intressant historia! Jag gör ett nyhetsbrev för Storängen. Får jag publicera din morfars berättelse och bilderna i det? Det skulle vara toppen!
    Många hälsningar
    Caroline Maino

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Caroline! Kul att du hittade hit. Visst kan du göra det. Hänvisa gärna till bloggen där vi publicerar morfars memoarer: http://hejikorn.blogspot.com Kanske hittar du mer om Storängen där. Och någon gång ska jag ta mod till mig och gå och knacka på i huset där morfar och mormor bodde.

      Radera
    2. Caroline.maino.cm@gmail.com3 januari 2020 kl. 16:07

      Toppen! Stort tack!
      Gå gärna och knacka på hos dem som bor där nu. De är väldigt trevliga :-), Anna-Lena och Claes med flera barn och hund. Det var Anna-Lena som berättade för mig om din morfars dagbok.
      Många hälsningar
      Caroline

      Radera
  6. Hej Mira!

    Jag har nyligen gett ut en bok om Storängen. Storängen - Från villalivets födelse till dagens bevarande heter den.

    Nu planerar jag en del 2 som ska handla om människorna som bodde här främst under första halvan av nittonhundratalet. Får jag använda dina gamla släktfoton? Får jag återge din morfars dagbok som den är här ovan? Allt naturligtvis med angivande av källan.

    Vill du själv skriva något och kommentera är det självklart välkommet!

    Ser fram emot att höra av dig!

    Katarina Westman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Katarina! Roligt att du hittade hit. Visst får du använda morfars text och bilder, och du får gärna ange källan http://heijkorn.blogspot.com/ som är den blogg där jag och min syster publicerar morfars memoarer.

      Radera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg