Österbybruk med mera sådant

Tänk att vi aldrig kan ge oss med bruken, systern och jag. Så fort det är ett bruk av rang i närheten ska vi dit, och den här gången lockade Österbybruk i Uppland. Jag har visserligen varit där förut, men aldrig kunnat gå omkring i lugn och ro. Strosa. Det hade vi tid med den här gången.

Vi kom på seneftermiddagen och tänkte oss först Dannemora. Gruvhålen som vi sett på tavlor hemma sen vi var stora nog att fästa blicken på väggarna. Solen stod lågt när vi kom fram, vilket fick de djupa dagbrotten att se ännu djupare ut. Det blåste. Från det 72 meter höga betongtornet från 1952 hördes ödsliga, dunkande smällar. Som om ett fönster stod och slog. Vi var helt ensamma. Jag fick kalla kårar. Jag såg de djupa hålrummen under mig. Hundratals meter av trånga irrande gångar och bråddjupa schakt. Marken kändes som ett äggskört skal som närsomhelst kunde knäckas och skicka ner oss i avgrunden. -Vi Åker Här Ifrån! Sa jag. Konstigt. Jag har ju varit här förut, och då gladeligt gått fram till rymningen och tittat ner. Skumt.

Morgondagen hade vi tänkt ägna åt det närliggande Österbybruk, så sovplats i närheten krävdes.

-Det finns visst en camping i Österbybruk! sa jag, och ditom åkte vi. Och fick finfin plats på Simbadets camping. Sjötomt. Vilken kväll!

Nästa dag blev det stros. I maklig hund- och semestertakt. I lagom värme. Härligt.

Den spännande Orangeriträdgården sköts av en ideell förening.

Hemlighetsfull grind in mot Carl Hårlemans franskinspirerade herrgårdspark. Man kan öppna den i skymningen och smyga barfota in i parken på daggvått gräs. Därinne under träden bor…

Och i stockrosen bor en…

Och […] har gått ifrån sin kepa.

Den milt skiftande gula till det röda fönstret. Varmt. Vackert.

Järnbruket vid Österby anlades redan av Gustav Vasa, främst för att förse kronan med järn till vapen. Österby gård ägdes då av Vasaätten som också innehade det närliggande Örbyhus.

1627 övertog Louis de Geer bruket och fick det att blomstra, främst på grund av att han lät hämta hit valloner från Belgien. Vallonerna var inte bara hantverksskickliga smeder, utan de använde även en speciell metod för att få fram det smidbara järnet ur tackorna.

På mitten av 1700-talet köpte Ostindiska Kompaniets ägare Claes Grill bruket, och under denna tid uppfördes den nuvarande herrgårdsbyggnaden.

Mellan 1917-1932 bodde Bruno Liljefors med familj i herrgården, och det hade jag faktiskt ingen aning om. Sin ateljé hade han i parken alldeles vid dammen.

Numera ägs herrgården, vallonsmedjan och ytterligare ett tjugotal byggnader av Bruno Liljefors stiftelse.

Ovanför herrgårdens utgång till parken sitter det Grillska vapnet, en trana som håller en gräshoppa i sin näbb. Denna bild tog jag åt dig, J! Kram!

Efter herrgårdsstroset satt vi i solskenet och tog varsin pajbit på det fräscha Stallcaféet. Livet gott att leva.